Kategoriarkiv: TV

Jag äter upp mina ord.

Jag erkänner härmed att jag hade fel. Marcus Hellner bevisade att svenska skidåkare kan åka bra, även när det gäller. Avslutningen av Tour de ski var strålande tv. Eller kunde ha varit strålande tv, om någon annan än pryoelever skött produktionen. Att man ska behöva lyssna på kommentatorerna för att få reda på hur det går i tävlingen, är riktigt illa. Jag fattar inte varför kameramännen hela tiden vill zooma in på ansiktet på åkarna. Det intressanta är ju avståndet mellan åkarna och hur deras teknik ser ut. Det hade jag rätt om igår. Att Svenskarna ska lägga in skidorna i garderoben och vänta på nästa säsong var däremot fel.

Tour de ski

Nu är snart tour de ski avslutat. Det är bara den sista distansen kvar. Längdskidåkning är bra tv. Tyvärr har inte producenterna i europa det klart för sig. Ibland tror man nästan att de låter pryoelever bestämma vad som skall visas. De har ingen koll på vilka åkare som är intressanta att följa, eller vilka bildvinklar som fungerar. Vem vill exempelvis se närbilder på en skidåkares huvud? Det är lite trist när producenter inte uppdaterar sig om vad som sker i spåret. När det helt plötsligt kommer en åkare och vinner, som aldrig har varit på bild tidigare. Det är lite som om Agatha Christie skulle ha introducerat en ny figur på sista sidan och som Miss Marple med bestämdhet ändå hävdade var skyldig.
De svenska åkarna har en mellansäsong. Ingen åkare presterar på de nivåer vi är vana vid. Man får vara glad över att det trots allt är lite spänning kvar i Tour de ski. Resten av världseliten levererar. Tour de ski är det enda av värde som händer under den här säsongen. Efter dagens lopp kan åkarna lika gärna vila upp sig inför nästa säsong. Svenskarna får hoppas på bättre utfall då.

BBC underhållning

BBC entertainment har just nu ”stand up comedy month”. Ett utmärkt tillfälle för att titta på BBC entertainment med andra ord. Jag har redan fått se två shower med Jack Dee från 1994 och 1997 och en nyare show med Dara O Briain, så jag klagar inte. Jag har nog aldrig skrattat så högt och ljudligt som när jag tittade på Dara O Briains show. Tydligen skall det bli ytterligare en Jack Dee-show och ytterligare en Dara O Briain-show under den här månaden. Det ser jag fram emot. Jag gillar att skratta högt och ljudligt.

Pride of Africa

På dansk tv visades idag ett program om ”världens lyxigaste tågresa”. Det handlar om det privata järnvägsbolaget Rovos Rail i Sydafrika. Tidigare har jag sett ett reportage om en resa till Victoriafallen, så jag trodde att det var samma resa. Den här gången gick resan mellan Pretoria och Kapstaden. Det var dock samma bolag. Tågresan är en orgie i lyx och påminner om att åka med ett kryssningsfartyg. I varje vagn fanns det plats för 6 personer att sova. Det maximala antalet gäster i hela tåget var 72. Det gick verkligen inte att jämföra med svenska nattåg, då varje kupé var en lyxsuite. I den lyxigaste suiten fanns till och med bardkar. I och med det har de vunnit över mig. Tänk att kunna ligga i ett badkar och blicka ut över det Afrikanska landskapet. På deras hemsida kan man hitta fler resor. Det går ju inte att undgå att bli lite intresserad av att följa med på deras resa mellan Kapstaden och Kairo. Tyvärr är det bara en liten del av den resan som sker med tåg.

Sedan tidigare har jag länge varit nyfiken på de Rosa bussarna och deras expeditioner, men åldern tar ut sin rätt. Jag börjar bli bekväm. Jag vill ligga i ett badkar och se världen passera. Är det för mycket begärt?

Blinda fotografer

På kunskapskanalen visades ett program om blinda fotografer. Jag blir stum. Det här är någonting som jag inte begriper. Hur kan man som konstnär få ut någoting av ett skapande, där man inte själv kan ta del av resultatet eller ens kan veta vad man presenterar. Till skillnad mot exempelvis skulpturer och målningar finns ingen taktil känsla i ett fotografi. När du för fingrarna över ett fotografi, finns det ingenting som berättar någotning om bilden.

Jag kom att tänka på min pappa. Han var en bra hobbyfotograf. Det finns riktigt fina bilder som han har tagit. Jag har exempelvis sett bilder från byggandet av sergels torg. Min pappa slutade dock att fotografera när han blev blind. Kanske tänkte han på samma sätt som jag. Vad är det för mening att skapa någonting som man inte själv kan ta del av.

Dansk arkitektur

På kunskapskanalen visas en dansk serie som heter Arkitektens hem. Det handlar om den bostad som arkitekten själv får leva med. Programledaren Eva Harlou är själv utbildad arkitekt, vilket gör att diskussionerna i programmet inte lider av okunskap. Det första avsnittet handlar om den danske arkitekten Nils Holschers bostad, bland takåsarna i Köpenhamn. Holschers bostad har beskrivits som ett stramt och minimalistiskt akvarium. Det är ett modernt hem i glas som har infogats i en äldre omgivning. Och samtidigt ett hem för två vuxna och tre barn. Diskussionerna om bostaden är intressanta och jag finner mig hålla med i mycket av resonemanget, även om jag inte alltid tycker att utförandet är det optimala.
Överlag måste jag erkänna att jag beundrar det danska sättet att behandla arkitektur. När man reser runt i landet hittar man alltid spännande arkitektur. Även där man minst av allt förväntar det. I Sverige finns en ängslighet mot förändringar som danskarna saknar. De klarar av att balansera på den tunna linjen som handlar om att bevara äldre bebyggelse, samtidigt som ny spännande arkitektur bereds utrymme. Ofta sida vid sida. Ett äldre hus som rivs ersätts inte automatiskt med retroarkitektur för att passa in. En av rösterna i programmet förklarar att ett modernt hus insprängt bland äldre bebyggelse livar upp området, medan ett helt område i modern steril arkitektur ger ett dött intryck. Det kan ligga någonting i det.
Det kan låta paradoxalt att jag, som i vanliga fall pratar mig varm för bevaring av det gamla, är en förespråkare av förnyelese. Jag tror på förnyelse om man går varsamt fram. Genom historien har äldre bebyggelse alltid fått lämna plats för ny bebyggelse. Men det har skett relativt varsamt. Ett hus i taget. I Sverige gör vi ofta misstaget att tänka storskaligt. När vi bygger någonting så bygger vi rejält. Det är hela stadsdelar som rivs och byggs upp. Det är förändringar som märks oavsett hur intetsägande arkitekturen är. När hötorgsskraporna byggdes i Stockholm var det meningen att de skulle ses som enskilda trumpetstötar. Om förändringen hade stannat vid dessa trumpetstötar hade förmodligen Stockholms city inte varit så kallt och ödsligt. Jag tror att man måste förändra varsamt, samtidigt som förändringen i sig skall vara våldsam. Ett rivet hus är ett rivet hus och skall inte återskapas. Ett rivet kvarter är ett rivet kvarter och kan inte återskapas.

The Englishman who went up a hill but came down a mountain.

I går visade kanal 9 filmen ”Engelsmannen som gick upp för en kulle men kom ner från ett berg”. Det är en liten pärla som man kan se om många gånger. Det är överlag bra skådespelare. Hugh Grant spelar sin paradroll som fummlig ung man. Och han gör det bra. Precis som i miljoner andra filmer. Tara Fitzgerald spelar den kvinnliga huvudrollen. Colm Meaney gör samhällets färgstarka inslag. Handlingen är förlagd till ett mindre samhälle i Wales, vid tiden för första världskriget.
Två engelska kartografer besöker det lilla samhället Ffynnon Garw, för att mäta ”det första berget i Wales”. Invånarna är stolta över sitt ”berg” och blir arga och besvikna när det visar sig att ”berget” är att räkna som en ”kulle”. De bestämmer sig för att göra om kullen till ett berg. Samtidigt som de måste se till att kartograferna inte lämnar samhället.
Den stora behållningen för mig är Tara Fitzgeralds rollfigur, ”Betty”. Det är omöjligt för mig att se den här filmen utan att bli lite kär i ”Betty”, men jag är medveten om att hon antagligen bara är en ”manic pixie dream girl”.

Jack Dee

Jag kan inte undanhålla er min personlige favorit när det kommer till brittisk stand-up; Jack Dee. Det finns ingen som är så grinig och bitter som Jack Dee. Han får nästan Magnus Betnér att framstå som glad och lättsam. En ren fröjd att se.

Sarah Millican

Igår berättade jag om BBC programmet Live At The Apollo. Ett annat bra program på BBC är Michael McIntyres Comedy Roadshow. Det är en turnerande stand-up show, med flera olika gäster. Michael McIntyre själv är dock ganska enerverande. Det verkar vara väldigt många bokstäver i hans kombination. Men gästerna är bra. Här är ett klipp med Sarah Millican. Jag vet inte varför, men varje gång jag ser hennes framföranden, så tänker jag på seriefiguren Cathy. Skillnaden är väl bara att Sarah Millican är rolig.

Swamp Loggers

På Discovery Channel visas ett program som heter Swamp Loggers. Det är ett program som handlar om ett mindre amerikanskt företag (Goodson’s All Terrain Logging, Inc) inom skogsbranschen. Det är på många vis ett intressant program. Som titeln på programmet antyder, så handlar det inte om vanlig skogsavverkning. Vi får följa med arbetarna i väglöst land. Och med väglöst land, menas i huvudsak olika träskmarker. Fast jag hade förmodligen varit lika intresserad av att följa svenska skogsarbetare. Det är intressant att följa människor som vet vad de gör. Att de vet vad de gör i stora maskiner minskar inte intresset.
I övrigt måste jag säga att det är intressant att se hur vardagsliv fungerar i USA. Det sociala skyddsnät som vi är vana vid i sverige, verkar innehålla större hål i USA. Om man inte arbetar får man inte heller någon lön. Oavsett om det beror på egen förskyllan eller på vädrer och vind. Lönen verkar vara mer prestationsinriktad överlag. Man måste dra in pengar till företaget för att få lön. Är man intresserad av företagande är det också spännande att höra hur ägarfamiljen resonerar om strategier och vilkor. Det här är ett program som jag sällan missar. Ett guldkorn i all enkelhet. Man får stora vrålande maskiner, ekonomi och antropologi i ett och samma program.

Problemet är bara att jag är så lättpåverkad. När jag ser Swamp Loggers vill jag genast köra skogsmaskin. Gärna i ett träsk. Det var samma sak när jag slaviskt följde Deadliest Catch. Då ville jag arbeta som krabbfiskare i isiga hav. Fast jag vet att jag i realiteten bara hade blivit sjösjuk. Vilket jag förmodligen även blir om jag provar att köra skogsmaskin. Speciellt i ett träsk.