Kategoriarkiv: 2010

En kamerat på vägen.

Jag gick en tur i det gnistrande vintervädret och vädrade min kamera. Kylan åt kamerabatterier i sällan skådad hastighet. Jag provade lite olika vinklar genom att förpassa mig själv ner i snöfyllda diken och vrida kroppen i onaturliga riktningar. Trots noga planering missades ett tidsinställt objekt med ungefär en kvart. Eller om objektet missade mig, då jag faktiskt var i tid. Det behövdes ytterligare några bilder till årets julkalender. Onödigt arbete då besökstatistiken visar på en besökare om dagen, och det är antagligen jag. Nåväl, så länge jag roar mig själv är det bra.

Selektivt minne

Jag funderar ibland på hur minnet fungerar. Jag trodde i min enfald att kvinnor som jag ansett vara attraktiva hade en särskild plats i minnet. När jag börjar tänka tillbaka kommer en insikt smygande. Många attraktiva kvinnor har lyckats frigöra sig och smita ut ur mitt minne. Det är egentligen inte någonting fel på mitt minne. Jag kommer ihåg människor långt tillbaka i tiden. Vissa människor har ändå sorterats bort. Då sitter jag här och koncentrerar mig på att komma ihåg. Minnet öppnar upp en del dolda portar. Vissa människor kan jag se klart framför mig, medan andra människor är borta. Det verkar inte finnas någon gemensam nämnare mellan de människor som finns kvar. I mitt huvud finns det tydligen plats för många olika människor. Vad är det som avgör om en människa ska få stanna kvar i minnet?
Vissa människor har för en tid ockuperat en stor plats i tanken, för att sedan försvinna helt. Kan det vara så att en allmänt attraktiv kvinna byter ut en allmänt attraktiv kvinna i minnet, så att andelen allmänt attraktiva kvinnor är konstant. Det skulle inte vara helt förvånande. En majoritet av världens kvinnor är ytligt attraktiva och det vore en omöjlighett att bereda plats för alla dessa i ett minne med begränsad kapacitet. Ett attraktivt skal kräver förmodligen ett attraktivt innehåll för att beredas plats i minnet. En tom, eller sluten människa är kanske lättare att sortera bort. Jag är nog själv ganska sluten i mina kontakter med andra och tror mig mest ockupera en tillfällig plats i minnet. Tillsammans med felparkerare och folk som pratar högt för sig själva.
Ibland önskar jag att det fanns en möjlighet att själv radera minnet på information och starta om från noll. Tänk att kunna gå in i nya situationer, utan att behöva släpa på en fullpackad ryggsäck. Det vore befriande.

Det är tåga i ungdomen

Min normala tågresa är över på tio minuter. Det är tio minuter av trängsel. Jag får trängas med ungdomar som befinner sig i den ålder då hjärnan inte riktigt hänger med i utvecklingen. Jag lyssnar på unga röster runt omkring mig och är glad över att ha lämnat den åldern bakom mig. Jag kan ge ett exempel på vad jag menar, från den senaste veckan. ”När jag hör namnet Karl Marx tänker jag alltid på Max Factor.” En replik som borde få var lärare att brista ut i gråt. Outgrundliga äro ungdomens tankevägar.
Jag drog förövrigt lite på munnen åt en annan diskussion jag råkade höra. Tre yngre tjejer diskuterade lucia och en av dem kommenterade att de borde ordna ett eget luciatåg, ”men utan kläder”.

Ps 1. Tradera-auktioner

Ps 2. Julkalender i bildbloggen

Bortförklaringar

Nu är National Novel Writing Month officiellt överstökad. Har jag skrivit 50.000 ord? Nej jag har inte skrivit 50.000 ord. Jag gråter dock inte blod på grund av detta. Jag har nämligen lyckats gräva mig in i min historia så pass mycket, att jag inte kommer att låta den ligga i dvala. Nu fortsätter jag på egen hand i mitt eget tempo. Svårigheten med Nano-skrivandet är kvalitet kontra kvantitet. Chris Baty skriver i sin bok ”No plot? -No problem!” bl a att man kan döda en person för att få igång skrivandet, eller tvinga personerna att tala. Problemet är bara att min historia är ganska cementerad, efter flera års grubblande. Bakom min rygg står persongalleriet och bemöter varje försök att kliva bort från huvudleden, med ett ”det är inte så det är!”. Och jag håller med. Nästa år ska jag testa att använda en idé som är mindre utarbetad på förhand.
För ungefär ett år sedan bestämde jag mig för att gå ner 30 kg på ett år. Har jag gått ner 30 kg? Nej jag har inte gått ner 30 kg. Jag gråter dock inte blod på grund av detta. Jag gick ner 10 kg i början av året. Den vikten har jag lyckats hålla, utan nämnvärd ansträngning. Jag är på rätt väg. När tillvaron stabiliseras återupptas jakten på kalorier. Om ett år ska jag ha gått ner 20 kg. Det är ingen omöjlighet.

Helsingfors

Nu är jag återigen på fast mark, även om jag fortfarande tycker att allting snurrar. Det var riktigt bra sjösjuketabletter som jag hade fått tag på. Båten gungade på ganska bra, men jag blev inte illamående. Enda bieffekten blev att jag somnade tidigt, så det blev inget rejält festande. Jag undrar hur groparna i havet påverkade akrobaterna som uppträdde ombord. Våghalsar kanske är vana vid vågor.

Helsingfors visade sig från en vindpinad och snöig sida. Kollektivtrafiken fungerade så där. All information om förändringar var på finska. Det var  bara att göra som alla andra. Om högtalaren sprutar ut en massa finska ord och passagerarna lämnar spårvagnen, så är det lika bra att lämna spårvagnen. Jag lyckades dock se att det fanns en hel del intressant arkitektur i helsingfors, uppblandat med poleninspirerade komplex. Centrum var i varje fall inte urblåst som i Stockholm. Det får bli en tur till Helsingfors, någon gång då vädret tillåter.
När världen slutar snurra blir det slutspurt i skrivandet. Så många ord och så lite tid.

På böljan den blå

Jag besökte Judiska museet tidigare idag. De har en utställning om Franz Kafka och Bruno Schulz. Kafka är en gammal favorit, men Schulz har jag inte läst någonting av. Det får det nog bli ändring på.
Just nu sitter jag i en hytta på Silja Symphony och spejar ut på böljan den blå. Eller böljan den svarta, som det borde heta vid den här tiden på året. Jag har planerat in den här resan bra. Det är stormvarning på Östersjön och väderleksrapporterna talar om vågor på 3-4 meter. Jag som blir sjösjuk av vågor på 3-4 millimeter. Jag har tagit en sjösjuketablett för alla händelser. Den har gjort mig lite dåsig, så det inplanerade skrivandet blir lidande. Vem hade kunnat tro att det skulle vara vinterstormar på Östersjön i slutet av november?

Offshore

Skrivandet går på sparlåga. Det är nästan som att huvudet har för mycket information för att pekfingervalsen ska gå som en dans. Med en rejäl slutspurt kommer jag kanske närmare målet, men jag är skeptisk. Jag för anteckningar vid sidan om. Skulle jag inte bli färdig i tid så är det inte hela världen. Jag är i varje fall på väg framåt i mitt skrivande.
För att motivera mig i mitt skrivande har jag bokat en tur med slagskepp till Finland. Allt sedan bokningen har jag börjat drömma om att jag är instängd i ett sjunkande skepp, utan möjlighet att ta mig ut. Jag måste nog sluta att titta på dokumentärer om Titanic.

Anvil

1982-83 När jag gick i lågstadiet bytte jag till mig Anvils album Hard`n´heavy mot några Kalle Anka tidningar. Det var en bildvinyl. Omslaget som visas här bredvid var pressat på skivan. Mycket effektfullt. Jag hade aldrig hört talas om Anvil vid den här tidpunkten, men bilden var mycket tilltalande för en lågstadiepojke. Det här var mitt i min Kiss-period. Jag lyssnade nog på Anvil-skivan två gånger.
Någon dag efter bytet hämtade den tidigare ägare tillbaka skivan, när jag inte var hemma. Mina Kalle Anka tidningar såg jag aldrig igen. Jag har på omvägar dock hört att ingen undgår karma.

Nedan en inspelning från tiden då Hard`n´heavy var aktuell.

1992-1993 När jag gick i gymnasiet fick jag av en händelse en Anvil cd gratis i samband med andra inköp. Det var skivan Pound for Pound. Det var en billig skiva med trasigt omslag. Omslagsmålningen kändes vid den här tiden väldigt daterad och lämnade inga större avtryck. Vid den här tidpunkten lyssnade jag mycket på Death-metal och var på väg att upptäcka Black-metal. När öronen helst vill höra om satanism och ond bråd död lämnade Anvil mig oberörd. Jag lyssnade nog på skivan två gånger.
Jag sålde skivan till en klasskamrat för fem kronor, genom att säga att det lät ungefär som Metallica. Han höll inte med om det, efter att ha lyssnat igenom den hemma. Han behöll dock skivan och jag var fem kronor rikare. En riktigt låg summa även i dåtidens pengavärde.
Nedan en låt från Pound for pound, som i dessa dagar känns aktuell.

2009-10 är Anvil aktuella i dokumentärfilmen The story of Anvil. En film som har fått mycket uppmärksamhet. Man behöver inte vara intresserad av hårdrock för att se den. I går visades filmen på svt. Jag fällde någon tår och fick rysningar längs ryggraden. Fram till den 23e november finns den även tillgänglig på SVT Play. Jag ser nog på filmen två gånger. Sedan återgår livet till vardag, både för mig och för Anvil.

Jag undrar förresten om det är en tillfällighet att trummisen ”Robbs” fru ser ut som bandets sångare/gitarrist ”Lips”?

Allt ljus på Uppsala

Igår var jag på bio. Jackass 3D stod på programmet. Gillar man avföring, uppkastningar och manliga könsorgan så är det nog värt inträdet. Personligen tycker jag att de går på lite tomgång. Allt är redan gjort. Ofta av dem själva för tio år sedan. Sedan blev det ljusprojicering på Uppsala slott. Kulturella ytterligheter.

Allt ljus på Uppsala är en ljusfestival med syfte att lysa upp höstmörkret. Det finns installationer av skiftande kvalitet runt i staden. Ljusprojiceringen på Uppsala slott var otroligt mäktig. Att sätta upp rosa lampor kring flickskolan för att göra den mer ”flickig” kändes mindre genomtänkt. Det är trots allt 2010.

Det mest förbjudna

Dagens flykt från skrivandet blev ett besök på stadsbiblioteket i Uppsala. Ett nytt lånekort införskaffades. Jag har inte lånat böcker i Uppland sedan 80-talet. Det senast lånade var nog ”Till vildingarnas land” av Maurice Sendak. Vid dagens besök hittade jag en bok som hette ”Vildingarna” av Dave Eggers och är en tolkning av ”Till vildingarnas land”. Jag var dock ute efter visuell stimulantia och lånade enbart fotoböcker. Nu hoppas jag att huvudet ska fyllas på med text.
På Uppsalas nya resecentrum roade jag mig med att studera människor som hamnade på fel plattform. Man ser hur de kommer upp med rulltrappan och kliver ut på den tomma perrongen. De ser så förvånade ut när plattformen bredvid är full med folk. Dagens intressantase upplevelse var ett äldre par. De verkade vara riktigt döva och angripna av parkinson. De skrek åt varandra. Sedan började mannen göra skrikande förfrågningar åt min plattform om det tåg de skulle åka med. Problemet var bara att han inte hörde vad folk skrek till svar. Samtidigt skrek hans fru med en kvinna på den egna perrongen. Till slut kom båda fram till att de var på rätt plattform och skrek detta till varanda. Det kan inte hjälpas att jag drog på munnen. Det var som att bevittna en karikatyr av en verklig händelse. Jag är en hemsk människa och karma kommer att kasta en död ko i mitt huvud.