En liten skit

Jag växte upp i ett barnrikt område och behövde aldrig arbeta på att få vänner. Det var bara att gå utanför dörren så hittade man någon att leka med. Det var inte så komplicerat. Det fanns alltid någon som ringde på ytterdörren och ville leka. Med åren växlade vännerna. Familjer på väg upp flyttade vidare till villor och kvar blev vi som stagnerat. Vi som inte kom vidare. Det kom nya familjer som stannade något år, för att sedan flytta vidare till radhus eller villa. Andra familjer blev kvar i området. I min klass var jag den ende som bodde i lägenhet.
Jag var ett bortskämt barn. Min morfar gav mig det jag pekade på. Julafton och födelsedagar var en orgie i paket. Jag hade många leksaker. Det var inte vanligt i området. Jag antar att många av de som lekte med mig gjorde det på grund av leksakerna. Jag var inte speciellt trevlig när jag var liten. Ett bortskämt barn, begåvat med ett osedvanligt dåligt humör. Jag var en vandrande krutdurk som exploderade då och då.
Vid någon tidpunkt tröttnade jag på människor och blev en enstöring. Jag ville helst bara umgås med mig själv. Inte det bästa av sällskap, men det var förmodligen bra för mig. Jag ser mig inte längre som en bortskämd liten skit som tar andra människor för givet. Även det dåliga humöret mildrades med åren. Jag kan fortfarande bli förbannad, men stubinen är så pass lång att jag sällan exploderar. Jag umgås gärna med andra människor, men jag blir alltid förvånad när någon vill umgås med mig. Jag har inte några intressanta leksaker att locka med och det är inte längre så enkelt att bara gå ut och umgås. Det var lättare förr. När jag var en liten skit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *