Hellfest del 4

Temperaturen var minst sagt växlande på området. På nätterna huttrade man i utkylt tält, medan dagtid nyttjades till att svettas i bastuliknande omgivning. Ibland var det som att vrida på ett värmereglage när solen gjorde sitt intåg. Temperaturen växlade blixtsnabbt.

Den tredje dagen inleddes med Sabaton. Jag hann lyssna på tre låtar medan jag stod i bankomatkön på området. Sabaton hade nog minst publik av de band jag såg och det var inte riktigt min grej. Med plånboken fylld av euro gick jag och tittade på Ex deo i stället.

På papperet lät Ex Deo intressant, men i verkligheten var de ganska ointressanta. Jag flyttade snabbt mitt fokus mot extreme market och kollade in bdsm utrustning och diverse klädesplagg i stället. Det blev dock inga inköp. Nästa band att beskåda blev Eluveitie.

Det är väl alltid trevligt med lite volkmusik och Eluveitie verkade ha publiken i sin hand. Efter Eluveitie knallade jag bort för att se Decapitated. Tältet var proppfullt med folk så jag hörde bara en låt innan jag gick vidare till andra äventyr. Nästa band blev Ensiferum.

Ensiferum var en av höjdpunkterna på festivalen. Det var fartfyllt, trots bruket av kilt. Framför mig stod en kvinna 50+ som headbangande genom hela deras konsert. Kul att se. Sedan var det dags för UDO DIRKSCHNEIDER!

Udo är Udo och man vet vad man får. En tysk liten gubbe med speciell röst. Lite som iprenmannen. Tyvärr missade jag Udos ”meet and greet”. Jag hade verkligen velat ha hans autograf i pannan. Jag lyssnade på några låtar med Saxon och Behemoth innan det var dags för nästa begivenhet; Katatonia.

Jag har sett Katatonia live tidigare och jag tyckte nog att de var bättre då. Samtidigt måste jag nog säga att publiken på Hellfest var den bästa jag någonsin haft äran att tillhöra, vilket har gjort alla konserter till starka upplevelser. Efter Katatonias spelning blev det matpaus. Antagligen någon torftig fransk kebab.
Tillbaka på området blev det några doser Exodus, Nile och Motorhead innan festivalens riktiga käftsmäll Doom.

När Doom väl kom igång var det som att bli slagen i ansiktet med en uppblåsbar barbara. Tungt, men inte helt oangenämt. Det var ett rejält tryck. Precis som på nästa spelning.

Jag undrar om inte Slayer hade störst publik på hela festivalen. Det var i vilket fall den konsert som jag hade svårast att se. Slayer tillhör de band som ALLTID är bra live. Den här kvällen var inget undantag. Kiss hade mindre publik, för där kunde jag komma riktigt nära scenen.

Det var en upplevelse att se Kiss. Kiss var bandet alla skulle lyssna på när jag gick i lågstadiet. Det är ungefär hundra år sedan nu. Det märktes ibland på Kiss. Paul Stanley lät som en gamnmal tant när han pratade med publiken mellan låtarna. Inte direkt bra.
Jag passade på att se lite Bloodbath.

Blanda Katatonia och Opeth och du får Bloodbath. En kul spelning, med kul mellansnack. En bra avslutning på Hellfest helt enkelt.

På natten följde jag med våra franska grannar och festade. Det var troligast att om någon skulle trilla över våra tält så var det dem. Det hade de gjort tidigare nätter. Ingen mening att gå och lägga sig själv innan de hade däckat, med andra ord. Jag hade trevligt och blev bjuden på både sponken och jazztobak. Vad jag tackade ja till förtäljer inte historien. När metal corner skulle stänga fick fransoserna spel och började slå på föremål och skandera ramsor. En av de franska grannarna översatte ramsan åt mig, men jag har glömt bort vad det var nu. Vi blev utpuffade från metal corner, men oväsendet fortsatte utanför. Folk slog på oljefat och skanderade ramsor. Jag frågade en av de franska grannarna om sådant här brukade resultera i någon förändring. Han skrattade bara och sa ”no”. När folkhopen skulle bränna engelska flaggor på campen gick vi tillbaka till våra tält. Vi pulade in de två fullaste fransoserna i ett litet enmanstält. Inte utan protester. Några timmar senare var det fortfarande väldigt mycket liv på den andra sidan campen. Det blev dags att bryta upp och bege sig hem. De stackars portugiserna skulle åka först vid 10 och därefter sitta 24 timmar på buss. Inte avundsvärt.

Resan hem gick relativt smärtfritt. Jag somnade på diverse ställen och vi fick nöjet att träffa på två personer som passade in på den fördomsfulla bilden av griniga fransmän. Roligt på en låg nivå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *