Hellfest del 3

Morgonritualen på Hellfest bestod i att gå till Stormarknaden bredvid området och inhandla föda. Det kunde vara rejält många svartklädda personer vid stormarknadens öppnande. I huvudsak inhandlade jag drycker och vacuumförpackade smörgåsar av Pressbyråsnitt. Det fanns även gott om förtäring på området, men nutellasmaksatt crepe testades bara en gång, då priset var satt till 3 euro. Kebaben på området var förpackad i ett typiskt torrt franskt bröd och toppad med ”frites”.

Den andra dagens första band skulle ha blivit Count Raven, men de hade ställt in. Jag minglade i informationen och frågade om de hade fått in ett par glasögon och en sko. Det hade de inte. Nästa band jag skulle se var Atheist, men de var ersatta av Sadist. Ironiskt.

Sadist blev trots allt en positiv överraskning, då de spelade den typ av tekniska metall som jag var ute efter. När jag missar Cynic på Metaltown och Atheist missar mig på Hellfest, får man väl anta att Sadist är ett hyffsat alternativ. Sedan blev det mjukare tongångar med Nevermore.

Nevermore är den typ av band som jag borde tycka om, men det känns som att alla bra beståndsdelar tillsammans bildar ett ”huh?”. Det är som att lyssna på radio. Ibland kommer det något bra, men i huvudsak brusar det mest. Jag återgick till hårdare tongångar och Dark funeral.

Dark funeral hade bättre ljud än då jag hört dem tidigare och sången lät inte lika ansträngd. Jag struttade runt lite i tältet och njöt innan jag förflyttade mig ut på området. Från stora scenen hördes Slash spela Guns n roses klassiker. Ingenting jag fördjupade mig i. Candlemass var mitt nästa mål.

Det var första gången jag såg Candlemass live, trots att jag har lyssnat på dem sedan slutet av 80-talet. Det ger lite mixade känslor. Robert Lowe har en bra röst och har hyffsad kontakt med publiken. Tyvärr försvinner sången i mixen den här gången. Dessutom känns det konstigt att höra de gamla favoriterna med nya sångmelodier. Jag föredrar nog Messiah och förflyttar mig till en annan favorit från 80-talet.

Twisted Sister ser jag som en ren kuriositet. Det är kul att se dem live, men Dee Snider framstår som lite gay. Det kanske inte är konstigt att man ser många metrosexuella killar iklädda damunderkläder eller mankinis på området. Jag är skeptisk. Jag ser Discharge i stället.

Discharge verkade hungriga, trots att de har hållit på i tusen år. Efter en dos Discharge tittade jag ytterst lite på Immortal. Det är inte riktigt min thekopp. Dessutom hade jag ställt in mig på att se My dying bride som spelade ungefär samtidigt.

My Dying Bride var ännu ett av de band som jag har lyssnat på i evigheter, utan att tidigare ha sett live. Det var en stor upplevelse. MDB passade på att spela den första låten som de någonsin skrev. I cateringområdet såg jag senare deras vackra (kvinnliga, för säkerhets skull) bassist. Ibland borde man vara mer framåt. Nu nöjde jag mig med att gå förbi på en armlängds avstånd. Ingen direkt stalkervarning på det. Resten av kvällen spenderades med att se snuttar av Alice Cooper, Fields of the nephilim och Carcass. Jag fick höra de låtar jag ville höra.

Eftersom jag hade förlorat mina vanliga glasögon kvällen innan fick jag gå omkring i mina slipade solglasögon, även efter mörkrets inbrott. Jag mötte lite konstiga blickar när jag stötte ihop med folk i nattens mörker. De måste ha trott att jag försökte vara ball eller någonting. I övrigt tillbringades nätterna i huvudsak med att diskutera fotboll och sådant med fulla fransmän och portugiser.

(mer kommer i del 4)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *