Hellfest del 2

Den första egentliga festivaldagen började för min del med Urgehal.

Urgehal levererade ett hyffsat sett. Möjligen färgas omdömet av att de var först ut. Det var lite problem med ljudet, men det vägdes upp av den entusiastiska publiken. Efter en dos svartmetal begav jag mig mot de stora scenerna och vände blicken mot Crowbar.

Crowbar körde de låtar jag ville höra. Kanonljud. Anneli kollade också på Crowbar. Sedan försvann vi åt olika håll igen. Jag hamnade i det tält där Sigh spelade.

Jag hittar ingen film från Sighs framförande, men det var en upplevelse. Tänk japansk svartmetall med kvinnlig saxofonist/sångerska klädd i änglavingar. Det kan aldrig vara fel. Nästa band blev Necrophagist.

Necrophagist hade, som i princip alla band, äckligt bra ljud när de spelade för ett fullpackat tält. Mellansnacket var dock det tråkigaste jag någonsin hört. De hade lika gärna kunnat spela i en gymnastiksal i Säffle och kört samma standardfraser. ”Helloooo säääffleee”…

Efter Necrophagist tog jag en paus i tältet. När jag kom tillbaka till området upptäckte jag att Finntroll var mitt uppe i sitt framträdande. På avstånd hörde jag Trollhammaren.

Det visade sig att något annat helt värdelöst band hade blivit försenade och bytt speltid med Finntroll. Riktigt irriterande då Finntroll var ett av de band jag verkligen ville se. Jag intalade mig att de nog inte var så bra live ändå. Surt sa räven om rönnbären. Jag tröstade mig med Kampfar.

Kampfar var bra, men jag störde mig på att de körde två intron från första skivan, utan att spela själva låtarna. Irriterande. Lysande interaktion med publiken genom hela spelningen. Nästan lite för mycket interaktion. Man kan få träningsvärk av att vifta för mycket med näven.

Efter Kampfar blev det en paus. I pausen inmundigades alkohol och minglades med andra svenskar. Jag blev glad. Som vanligt pratade jag mycket, utan att säga någonting. Sedan blev det Watain.

Om jag ska vara ärlig, minns jag inte mycket av Watains framträdande. Jag hamnade långt fram. Vid något tillfälle märkte jag att min sko föll av. Jag fick på mig skon igen. Dagen efter märkte jag att det var någon annans sko jag hade fått på mig.
När röken hade lagt sig hade jag även förlorat mina glasögon och min plånbok. Plånboken fick jag tillbaka medan jag diskuterade med en av scenarbetarna. Vittjad. Det saknades 30 euro, 40 kr och två ICA-kuponger. Turligt nog låg visa-kortet kvar. Efter detta spenderade jag tid i informationen. Mycket trevliga människor både där och vid scenerna, men inte till stor hjälp.
Anneli fick hjälpa mig till Ulver, då jag var hyffsat svagsynt utan glasögon.

Det var kul att uppleva Ulver. Jag har fått intrycket att de inte uppträder live så mycket. Ulver live innefattar så mycket mer än bara ett framförande av musik. Det är som att dricka sig full hos någon man tycker om, samtidigt som denne spelar bra musik och visar sina semesterbilder. Intressant. Efter Ulver stod the Devils Blood på programmet.

Jag hamnade längst framme vid scenkanten och ändå såg jag inte så mycket. Jag noterade att gitarristen verkade vara en lönnfet 40-åring och att det blod de smetat in sig i gav en unken atmosfär. Jag gillar hur hela framträdandet var en ritual, utan publikinteraktion.

Kvällen avslutades med Marduk, tror jag. Men för all del, jag kan ha fel.

Marduk hade bättre ljud än när jag såg dem i Umeå, men jag såg ändå inte hela showen. På väg till tältet hörde jag Biohazard från den stora scenen, men det ignorerade jag helt.

(Mer kommer i del 3)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *