Kategoriarkiv: arbete

2016 och 2017

Lämnade min fasta tjänst efter missnöje med lönesänkning och ryggradslösa chefer. Och ägnade resten av året åt att ta det relativt lugnt. Påbörjade arbetet med att skapa ”Skene Antikvariat” (samt diverse kompletterande projekt). Målet är att bli relativt självförsörjande genom att arbeta med intressanta saker.

Och under kommande året planerar jag att arbeta vidare med detta.

I övrigt har jag ingenting mer att komma med. Jag är som jag är och planerar inga förbättringar.

Spårlöst försvunnen

När jag studerade etnologi för några år sedan lästes bland annat Vägval: lastbilsförare i fjärrtrafik – perspektiv på yrkeskultur och genus av Eddy Nehls. Ett intressant verk, även om det innehåller en del irriterande faktafel rörande själva ämnet. Skönhetsfläckar i form av felaktiga årtal och liknande. Jag minns att ansvarig lärare konstaterade att lastbilsförarna verkade se sig som outsiders och en grupp som folk såg ned på. Han funderade på hur det kunde komma sig. Svaret på det kan man enkelt läsa sig till i exempelvis Eva Franchells ledare ”Lastbilarna måste bort från vägarna” i Aftonbladet. Hur skulle du själv reagera om ditt arbete gång efter annan kategoriserades som ”onödigt” och ”farligt för omgivningen”?

Journalister och politiker pratar ofta om ”onödiga lastbilstransporter” och får det att låta som om lastbilschaufförer åker runt i trafiken utan mål och mening. När sanningen är att lastbilen är en integrerad del i processen som tar potatisen från lantbrukarens åkermark till journalistens chipspåse i fredagsmyssoffan. När man talar om onödiga landsvägstransporter får vi inte glömma bort att den enda transport som är onödig för andra är den som utförs i personbil. Ibland även med en politiker eller journalist bakom ratten. 

Det talas om att flytta över gods från väg till den järnväg som inte klarar av att transportera människor vid någon form av väderlek. Är det då meningen att vi skall låta bli att äta under vinterhalvåret, medan vår mat sitter fastfrusen på en rangerbangård i Hallsberg? Egentligen vill jag inte använda argumentet att spåren inte når överallt, då det är så självklart att till och med journalister och politiker borde inse det. Om inte är det bara att titta på en järnvägskarta och se hur glest vårt järnvägsnät i verkligheten är. Inte ens en fullt utbyggd järnväg klarar dock av att transportera varor från dörr till dörr. Det krävs fördyrande och tidskrävande omlastningsstationer. Järnvägen är konkurrenskraftig när det handlar om att transportera stor massa från spåranknuten industri till spåranknuten industri. Övriga järnvägstransporter kräver någon form av tidskrävande omlastning.

Om man nu ska flytta över ”onödiga” vägtransporter till järnväg bör man starta med de transporter som för samhället är ”onödigast”. Privatbilisten behöver inte sitta ensam bakom ratten på sin bil. Hen kan lika gärna sitta tillsammans med andra på ett tåg. Finns det ingen järnväg i närheten kan man kanske få ta sig till närmaste busshållplats och därifrån åka kollektivt till närmaste järnvägsstation för byte av färdsätt. Går det inga tåg, är det bara att vänta. Nu kanske någon börjar knorra om att det tar för lång tid. Tror du verkligen att samhället har mer tålamod när det gäller att vänta på att ”godset” skall ankomma? Som det är nu går godstågen inte ”just in time”, utan när infrastrukturen så tillåter.

Oavsett hur utbyggd järnvägen blir kommer du inte att kunna undvika lastbilar på våra vägar. Liksom nu kommer du inte att kunna se på lastbilens utseende hur lång väg den har färdats. Det finns inte en viss sorts extrastor och extraskrymmande lastbil som kommer att försvinna från vägarna, om transporterna skulle bli kortare. Och det finns inte en enda väg i Sverige som skulle bli ”befriad” från lastbilar, om vägtransporterna blev kortare. Samma godsmängd som idag skulle ändå tvingas att transporteras på väg, även om sträckan blir mindre. Det går inte att komma ifrån att lastbilen går dit inga spår når.

En sorts Kafkaprocess.

Ett multinationellt företag bestämde sig för att jag hade brytit mot någon av deras regler och stängde ner mitt konto. Utan varning och utan att specifiera vad regelbrottet skulle bestå av. ”Du har brutit mot någon av våra regler. Läs igenom våra regler för att se vad du kan ha gjort fel. Om du anser att vi har fel kontakta oss.” För en stund känner jag mig som Josef K i Franz Kafkas mästerverk ”Processen”. Sedan bestämde jag mig för att det hela var positivt för mig. Jag erbjuds möjligheten att börja om från början, utan att behöva ta det obekväma beslutet själv. När påsken är över återgår jag till min egen process, utan multinationellt företag inblandat. Allt jag har förlorat är tid.
Jag kopplade bort verkligheten genom att åka till Tallinn under helgen. Vädret var riktigt trist. Det snöade och var slask överallt. Men matbutiken i hamnen erbjöd billig mat. Pastasallad, två trekantsmackor och två halvliters drickor för under 35 kr sammanlagt! Undviker man att köpa mat på båten, blir resan riktigt prisvärd.

Skilda världar

Jag var en sväng till den gamla arbetsplatsen. Intervjuades om fast tjänst. Det var ingen hejd på hur bra jag sa att jag var. Nu är det upp till andra att besluta om en fortsättning. Pendeltågen drogs med förseningar på grund av ”trafikhändelse”. Jag blev strandsatt i Märsta i en halvtimme. På pressbyrån i Märsta hittade jag tidningen ”Skriva”, som jag investerade i. En intressant tidskrift med tips om skrivande.
Det egna skrivandet går långsamt. Jag arbetar med att strukturera texten med diverse scener och stödord. När jag börjar rallyt mot helgens 10.000 ord, ska det finnas tillräckligt med tomma ark och färg, för att låta orden måla upp de bilder jag ser. Jag håller medvetet mig ifrån att rusa iväg med orden. Jag bygger upp ett sug efter att skriva. När jag har författat ytterliggare två jobbansökningar, kommer jag att släppa ut mig själv i full frihet. Bäva månde den inre redigeraren.

Word count: 428

Punkt.

Söndagen den andra oktober tjugohundraelva arbetade jag min sista schemalagda dag på häktet. Dagen efter inträffar en tragedi på ett annat häkte. En ung vårdare blev brutalt ihjälslagen av en intagen. Jag är inte bekant med det aktuella häktet eller de inblandade. Mina tankar går ändå till de drabbade. Det är svårt att sätta sig in i hur fruktansvärd den här händelsen är. Ingen förtjänar att dö på sin arbetsplats.

Oavsett vilka ord man använder så blir det bara tomma ord.

Tillfällig afasi.

Jag har en sorts telefonfobi. Det yttrar sig på det viset att jag tycker att det är obehagligt att ringa telefonsamtal. Jag vet inte vad det beror på. Jag fick lätt panik när det visade sig att telefonsamtal ingår i mina arbetsuppgifter. Det är ingenting jag kan undvika. Jag ser det som en utmaning och det verkar ha fungerat. Nu känns det även lättare att ringa privata telefonsamtal.
Jag får dock fortfarande en lättare afasi i samband med själva telefonsamtalet. Jag förlorar en del av språket när jag pratar i telefon. Hjärnan tar time-outer på samma vis som när man tvingas tala ett språk som inte är en eget. Tänk frågor på engelska från en vilsen turist. De får sällan bra svar. Detsamma gäller de som pratar med mig i telefon. Det är som att ”telefoniska” är ett eget språk.

Trasdockan

Man känner sig lite som en trasdocka som kastas hit och dit. Den här veckan går jag på ett resursschema. Vilket innebär att jag inte har en aning om vad dagen skall innehålla. Jag blir skickad dit det behövs folk. När det behövs folk. Personligen föredrar jag att ha lite bättre framförhållning än så. Igår hann jag arbeta på tre våningar och idag blev det på två. Eller jag arbetade FÖR två våningar och befann mig på tre olika våningar. Efter morgondagens arbetspass kommer jag att ha arbetat på samtliga våningsplan under ”sommaren”. Och alla våningsplan har sina egna rutiner och regler. Det blir att ta på sig ”dumstruten” och ”pryoskylten” ännu en gång.

En timme om dagen.

När jag började arbeta var min tanke att avsätta en timme om dagen till att skriva. Det är bara att inse att den timmen inte existerar. Jag vaknar upp och går till arbetet. Arbetar dagen lång. När jag kommer hem äter jag middag och somnar tidigt. Jag hade hoppats att jag skulle ha tanken i behåll kvällstid, när jag väl hade kommit igång med arbetet. Det verkar dock vara konstant jobbigt att arbeta. Jag får skjuta på allt skrivande till i september månad och hoppas att kreativiteten återvänder då.