I en av lällarlägenheterna bodde en skäggig man. Oftast gick han omkring i basker. Han såg ut lite grann som figuren ”Ludvig” i den norska filmen Flåklypa Grand Prix. Det som var speciellt med den här mannen var att han inte svarade på tilltal. Barnen i området hälsade på honom men han hälsade aldrig tillbaka. Vi kom fram till att han förmodligen var dövstum. Trots att han aldrig svarade, fortsatte vi att hälsa på honom. Det gick automatiskt. Många år senare mötte jag honom på gångvägen. Automatiskt hälsade jag på honom. Han tittade på mig och frågade surt ”känner vi varandra?”.

Sällan har jag blivit så förvånad. Tydligen var han inte dövstum, utan bara asocial. Åren har gått och jag har insett att karma ibland leker med livet. Idag är det jag som är den skäggige gubben som inte svarar på tilltal. Nu väntar jag bara på att hitta ett barn som jag kan väsa ”känner vi varandra?” till.

Jag såg henne första gången då hon satt i Kajans öppna köksfönster och dinglade med benen utanför. Det brukade inte folk göra vanligen. Senare såg jag henne på parkeringen. Kanske var det samma dag. Hon hade trasiga byxor med kikhål. Antagligen var det modernt vid den här tiden (tidigt 80-tal). Jag hade dock inte tidigare sett lika trasiga byxor.

På parkeringen hade Kajans gäng samlats. Jag och Micke placerade oss i närheten. Som nyfikna små barn oftast gör. Plötsligt vänder hon sig mot oss och frågar om någon av oss har en ”kuk” att låna ut. Vi blev både generade och förbryllade. Vi visste inte riktigt vad hon skulle med en ”kuk” till. Grabbgänget skrockade. Sedan försvann de. Kanske hittade hon någon som hade en ”kuk” att låna ut.

Sedan såg jag henne inte mer. Jag minns att hon hade trötta ögon och att ögonlocken hängde på halv stång.

En av mina vänner var av socialdemokratiskt ursprung och uppfostrades bland annat i arbetarrörelsens barnverksamhet ”Unga örnar”. Föräldrarna arbetade aktivt inom rörelsen och handlade på Konsum. Han levde i den skyddade verkstad som kallades folkhemmet.

Vid ett tillfälle var han på besök på Granbacken. Av någon anledning hamnade vi i bråk med Micke, som sprang och hämtade sin mamma. Vilket ledde till att vi fort lämnade platsen. Det gällde dock inte min socialdemokratiske vän. Han hade fått för sig att han hade rättigheter och menade att han inte hade gjort någonting fel. Han valde att stå kvar. Vi andra visste att vi inte hade några som helst rättigheter, även om vi inte hade gjort någonting fel. Vi valde att beskåda det hela från avstånd.

Vi kunde se hur Mickes mamma rusade ut och närmade sig folkhemmets offer. Kanske försökte han förklara att han inte gjort någonting fel. Det mest troliga är dock att han inte hann få fram ett ord innan örfilen levererades. På ett ögonblick var lugnet tillbaka. Mickes mamma försvann in till sig och vi kunde återigen höra fåglarnas kvitter. Den socialdemokratiske vännen var ovanligt tyst. Nästa gång vi hamnade i bråk med Micke hade han dock lärt sin läxa. Han sprang lika fort som vi andra.

Killarna cyklade runt henne och försökte ta på hennes bröst. Jag stod en bit bort och studerade ointresserat händelseförloppet. Jag hade ännu inte börjat intressera mig för kvinnokroppen. Till sist säger hon: ”kan ni inte vara mer som Markus, han är snäll”. Då var jag tvungen att börja cykla runt henne och försöka ta på hennes bröst. Inte för att jag förstod vad det skulle vara bra för. Men snäll, det var jag inte.

I en källarlägenhet i området bodde ”vita frun”. Hon var helt vithårig och gick i gammaldags kläder. Det var som om hon var förflyttad från en annan tid. Hon mumlade oavbrutet för sig själv. Jag tyckte att hon var otäck. Det sades att hon hade blod på sina händer. Jag undvek ”vita frun” i möjligaste mån.

En dag blev jag instängd i en trappuppgång. Jag försökte ta mig ut med våld, men skämtaren utanför var starkare än jag. Plötsligt hörde jag steg från källarvåningen. Jag tystnade. Ett tyst mummel kunde höras och mitt hjärta frös till is. När jag tydligt såg ”vita frun” kommandes upp från källarplanet, fick jag panik och lyckades med oanade krafter bända upp porten. Aldrig har jag känt mig så fångad i en skräckfilm som då.

Senare såg jag ”vita frun” med Bertil och en till från hemmet. De var alla klädda i likadana jeansjackor och såg ut som ett övervintrat ungdomsgäng. Jag kunde inte låta bli att le. Förtrollningen var bruten och jag var aldrig mer rädd för ”vita frun”. Sedan försvann hon spårlöst. Som om hon aldrig hade existerat.

Någon hade hittat en vacker ring. Upphetsningen var stor. Jag bad att få se ringen och tittade noga. Jag hann börja babbla på om vilket fantastiskt fynd det var, innan en vattenstråle träffade mig rakt i ansiktet. Jag hade alltså gått på en nit. Igen.

Efter den här händelsen utvecklade jag en cynisk och paranoid personlighet.