I en av lällarlägenheterna bodde en skäggig man. Oftast gick han omkring i basker. Han såg ut lite grann som figuren ”Ludvig” i den norska filmen Flåklypa Grand Prix. Det som var speciellt med den här mannen var att han inte svarade på tilltal. Barnen i området hälsade på honom men han hälsade aldrig tillbaka. Vi kom fram till att han förmodligen var dövstum. Trots att han aldrig svarade, fortsatte vi att hälsa på honom. Det gick automatiskt. Många år senare mötte jag honom på gångvägen. Automatiskt hälsade jag på honom. Han tittade på mig och frågade surt ”känner vi varandra?”.
Sällan har jag blivit så förvånad. Tydligen var han inte dövstum, utan bara asocial. Åren har gått och jag har insett att karma ibland leker med livet. Idag är det jag som är den skäggige gubben som inte svarar på tilltal. Nu väntar jag bara på att hitta ett barn som jag kan väsa ”känner vi varandra?” till.