månadsarkiv: september 2012

Järnvägsspår

I lördags gick jag och Jon från Uppsala till Örsundsbro på den gamla banvallen. Det som fanns kvar. Järnvägen mellan Uppsala och Enköping lades ner i början av åttiotalet och det är förvånande att det fortfarande finns spår kvar av denna järnväg. Ingen räls dock. Men banvallen är relativt intakt stora delar av vägen. Åtminstone fram till Örsundsbro. Man kan fortfarande hitta en del järnvägsmiljöer vid banvallen. Flera stationshus finns kvar och man kan se perrongstrukturer vid hållplatser.

Det tog ungefär sex timmar att traska denna sträcka på ungefär två mil. I regn. Med skavsår på ställen jag tidigare inte visste existerade. Precis innan Balingsta försvann alla spår av spår. Vi fann oss vara strandade mitt på en åker. Samtidigt som det regnade mer än tidigare. Just då kändes det här med att promenera på banvallen inte som en bra idé. Med hjälp av Jons telefon upptäckte vi dock att banvallen fortsatte en bit bort. Det var bara att fortsätta. Tills mörkret gjorde sitt intåg.

Jon och jag gjorde alltså vad vi gör bäst. Vi går på konstiga promenader. När vi bodde i Övertorneå promenerade vi upp på berget Aavasaksa mitt i natten och på besök i Pello tog vi en genväg som slutade på en holme i Torneälv. Vi kan helt enkelt det här med att promenera. Nu är bara frågan när resten av promenaden från Örsundsbro till Enköping skall avklaras. Och varför gick vi aldrig på banvallen från Övertorneå till Karungi?

Rent spel i rekryteringsprocess

För tiotalet år sedan sökte jag arbete som spårvagnsförare. I samband med den rekryteringsprocessen fick jag genomgå en hälsoundersökning. Jag fick då höra att mina öron var väldigt rena. Jag sa ”tack” och fick sedan en lång föreläsning om varför det inte var bra med rena öron.

Jag hoppas verkligen att det inte var mina rena öron som gjorde att jag inte fick arbete den gången.

Crime Investigation Australia

När jag var riktigt ung hade jag ett leksakstroll. Det var på den tiden jag i huvudsak låg på golvet och kravlade. Trollet hade en stor hårig svans, som jag brukade stoppa i munnen. Det smakade inget vidare och jag spottade snabbt ut svansen. Det dröjde dock inte länge innan jag åter stoppade in svansen i munnen. Jag kunde inte hålla mig borta.

På samma sätt fungerar tv-programmet Crime Investigation Australia för mig. Jag tycker att det är obehagligt att titta på, men jag kan inte hålla mig borta. Jag måste titta på deras autentiska bilder av brottsoffer och höra skräckinjagande historier om ondskefulla gärningsmän och hjälplösa offer.

Det är som om människan (åtminstone jag) alltid dras mot obehagliga upplevelser, oavsett ålder.

Det här var konstigt

Idag hade jag lugnat ner mig tillräckligt för att ringa till CSN. Ingenting blir bättre av att jag demonstrerar hur många förolämpningar jag kan komma på. Så jag försöker undvika det. Jag försöker även undvika att prata i telelfon. Jag gillar verkligen inte att prata i telefon. Jag svettas och låter som en idiot. Jag är helt enkelt ingen telefonmänniska.

Nåväl. Jag ringde alltså upp CSN. Den första personen jag talade med tyckte att det var konstigt att jag hade fått ett rekommenderat brev. Hon skickade vidare mig till en handläggare som skulle kunna veta mer. Den handläggaren tyckte också att det var konstigt att jag hade fått ett rekommenderat brev. Hon skulle kontakta aktuell handläggare. Jag undrar om även denne tycker att det är konstigt att jag har fått ett rekommenderat brev? Min tilltro till kompetensen hos CSN har inte ökat efter det här samtalet.

Undrar förresten om jag är ensam om att skölja munnen med listerine, innan jag ringer någonstans?

Aluminiumhatt

Ibland vill man bara ta på sig sin aluminiumhatt och täcka väggarna med tidningsbuntar, för att skydda sig mot strålningen som uppenbarligen härjar utanför. CSN skickar ett rekommenderat brev till mig som talar om att min studieskuld inte är betald. En inloggning på mina personliga sidor hos CSN visar dock att betalningarna inkommer enligt plan. Tydligen sitter personalen på CSN allt för nära ett kärnkraftverk eller dylik strålningskälla. De blir fördummade. Ibland borde personalen på CSN ta på sig sina aluminiumhattar och täcka väggarna med tidningsbuntar, för att skydda sig mot strålningen som uppenbarligen härjar utanför.

Hur tänkte man?

I går råkade jag se ett obehagligt program om kriminalfall i Australien. En ung kvinna hittas bortslängd. Huvud och fingrar saknas. Bilder från både upphittandet och obduktionsbordet visas. Det är svårt att få bilderna ur huvudet (om man nu får säga det). Sedan visar det sig att kvinnans pappa har fått identifiera kroppen. Utan huvud och utan fingrar! (Han kände igen ett hjärtformat födelsemärke under hennes bröst.) Hur tänkte man där? Varför vill man för evigt pränta in den bilden av dottern i faderns hjärna?

I ett tidigare avsnitt berättades om en seriemördare, som i samband med gripandet erkände alla sina brott. Inklusive två mord som andra satt i fängelse för. Dessa brott behandlades inte då dommaren ansåg att erkännandet var ett sätt att förlänga rättegången! Hur tänkte man där? Det var redan helt klart att gärningsmannen skulle avrättas. Varför inte låta moder justitia få ta tid och kanske frikänna två oskyldigt straffade?

När dokumentärer om rättsfall i USA visas, hör man ofta hur rättsapparaten hänvisar till hur prydlig gärningsmannen var. Man kunde aldrig misstänka någon som var så prydlig. Hur tänkte man där? Har hela samhället gått på bilden av den ”fula gubben”? När ska man lära sig att den inre ondskan inte kan ses utanpå?

Jag har så mycket att göra

Det finns så mycket för mig att göra. Tiden räcker inte till. Just nu känns det dock bra att ha många bollar i luften. Jag märkte precis att ett av de webbhotell jag nyttjar har tekniska problem. Det ger mig tid att titta till mina projekt på andra webbhotell. Jag har ändå fått ganska mycket gjort idag. Med mina mått mätt.

Jag började dagen med att förbereda nästa steg i min plan för världsherravälde. Än så länge ser det bra ut, men avgörandet ligger inte i mina händer. Det återstår gigantiskt mycket arbete, men det känns skönt att se att det går framåt.

Efter det har det blivit mest hushållsarbete. Man kan säga att jag har ersatt elektroniska hårddiskar, med att diska hårt för hand. Det gäller att nyttja den tid som finns.