månadsarkiv: november 2011

Slutspurt

Nu är det sista dagen på National Novel Writing Month. Jag har 36288 ord kvar att skriva innan jag kommer i mål. Det är bara att bita i och försöka klämma ur sig några sista ord. Jag tvivlar dock på att det blir tillräckligt för att ha ett första utkast klart. Det får bli som det blir när det inte kan bli som det borde.
Word count: 13712

Handling

Jag gick ner till affären för att handla. Hittade en bit ost. Konstigt nog är den billiga ”euroshopper-osten” det enda ätbara alternativet i butiken. Fyllde korgen med varor och checkade ut. När jag hade betalat för mina varor gick jag hem. Det här visade sig vara höjdpunkten på dagen. Det är inte utan att man börjar fundera på meningen med livet.

Vi läser

När tidningen Vi Läser plötsligt placerade sig i tidningshyllan var det någonting nytt. Det var en kulturtidskrift med inbjudande utseende. Äntligen fanns en tidning som i sin utformning återspeglade litteraturens lekfullhet. Att läsa en bra bok är en lustfylld och färgsprakande upplevelse. Någonting som har lyst med sin frånvaro i av mig tidigare lästa litterära tidskrifter. Varför en sådan diskrepans mellan innehåll och utformning? Kanske har man varit rädd att yta skulle ta över allt för mycket från innehåll. När yta och innehåll i realiteten lever i symbios. En dåligt satt text blir svårare att läsa. Yta är viktigt för hur läsningen upplevs.
Tidigare fick man var nöjd med att läsa om en författare. Nu kan man välja och vraka i intressanta texter relaterade till litteraturen. Jag funderade i många år varför litteraturtidningar presenterade sig på ett så tråkigt sätt. I bjärt kontrast till litteraturen själv. Det gick så långt att jag funderade på att skapa ett eget litterärt magasin, med inbjudande formspråk. Nu finns både Vi Läser och Skriva för den litterärt intresserade. De når upp till ungefär 75 % av vad jag önskar av ett litterärt magasin och det är gott så. Jag kan inte ens sätta fingret på vad det är som jag saknar. Det jag uppskattar mest med dessa magasin, är de oväntade läsupplevelserna. Det presenteras alltid något nytt författarskap att upptäcka. Läslusten ökar.
I marginalen i det senaste numret av Vi Läser nämns att Johan Rheborg utkommer med en fotobok i vår. Någonting att se fram emot för oss som följer Rheborgs fotoblogg och uppskattar hans bildspråk.

Bortförklaringar

Hela skrivperioden har jag blivit jagad av förhatliga förkylningsdemoner. De har jagat in mig i ett hörn och slitit ut varje uns av koncentrationsförmåga ur min kropp. Jag har inte förmågan att disciplinerat koncentrera mig på att skriva, när jag helst av allt vill tycka synd om mig själv. När jag väl har jagat bort demonerna kan koncentrationen leta sig tillbaka. Kanske finns det då en del månad kvar? Vi satsar på det.

Word count: 13712

Jag lekte aldrig krig.

När jag var liten lekte jag aldrig krig. Jag har aldrig varit intresserad av våldsamma lekar. Det fann inget lockande med att springa omkring med pinnar och knäppa fiender. Min kompis Micke och jag lekte i stället ofta att vi var lastbilschaufförer. Det ställde en del krav på användandet av cykel exempelvis. Det gällde cykla så upprätt som möjligt i kurvorna, eftersom lastbilar inte lutade i kurvorna. Jag minns inte om vi försökte låta som en lastbil medan vi cyklade, men jag kan inte utesluta det. Jag är dock ganska säker på att vi gjorde motorljud med munnen när vi lekte med lastbilar och grävmaskiner i sandlådan.

Vi var intresserade av arbetsmaskiner överlag och klättrade omkring på de fordon och maskiner vi kunde hitta. Det innebar en jakt på byggarbetsplatser och uppställningsplatser. Jag minns att vi tiggde till oss en åktur i lastbilen som spolade is på idrottsplanen vintertid. Och jag minns att Micke höll på att ramla ut i en kurva för att dörren på lastbilen inte var helt pålitlig.

En granne som hade en grävmaskinsfirma lät oss vid ett tillfälle titta på en videofilm om en husrivning. För små pojkar var det fascinerande att se en Åkerman H25 (de initierade vet vilken storlek jag pratar om) äta sig igenom en huskropp. Jag vet inte hur mycket det här spelade in, men idag har Micke en grävmaskinsfirma. Jag har inte träffat honom på många år, men jag är ganska säker på att han är nöjd över att ha förverkligat sin barndomsdröm.
 
Själv nöjer jag mig med att fotografera lastbilar och grävmaskiner. Jag lekte aldrig krig. Det enda jag knäpper är kort.

Digitalfoto

Jag brukar ofta köpa tidskrifter, när jag kommer åt. Av en händelse råkade jag köpa ett nummer av Digitalfoto nyligen (och i helgen köpte jag på mig fler nummer på fotomässan). Tidningen bygger i huvudsak på material från brittiska Digital Camera Magazine, vilket ger en lite annan vinkel än övriga inhemska fotomagasin. Det är mycket bilder på brittisk miljö. Något som gör mig sugen på att åka dit och fotografera. Annars finns det alltid någon bild som inspirerar till den egna jakten på bilder.

I det senaste numret finns en artikel om fotografen Lee Whitehead, som är specialiserad på att fotografera mixed martial arts, vilket är en form av kampsport. Jag är totalt ointresserad av kampsport och dylikt, men artikeln är intressant. Det är intressant att få inblick i olika utövares version av fotografi. Även om jag inte går igång på att se ”en stråle blod skjuta fram ur ett sår”.

Jag ser alla fototidningar som inspirationskällor till mitt eget fotograferande. Tekniktester är inte så intressanta för min del. Jag vill se bra bilder och få reda på hur dessa har tagits fram. Både i kameran och i det digitala mörkrummet. Så länge fototidningarna erbjuder mig det kommer jag att fortsätta inhandla dem.

En bild säger mer än tusen ord.



Gårdagen blev en odyssé i fotografi. Jag började med att besöka Fotomässan i Älvsjö. Det är alltid intressant att besöka fotomässan. Speciellt gillar jag att vandra genom bildutställningarna. Jag är inte så intresserad av det rent tekniska. Jag tittar på bildutställningarna och botaniserar bland fotoböcker och tidningar. I år inhandlades fem äldre nummer av Digitalfoto för hundra kronor. Ett bra köp. Speciellt om man betänker att styckpriset i vanliga fall ligger runt åttio kronor. Det blev det enda inköpet på mässan.

I bildutställningen fanns mycket intressant att se. Jag fastnade speciellt för Aida Chehrehgoshas fotografier. Dels finns det någonting obehagligt över hennes bilder som faschinerar mig. Dels finns en regisserad plastighet som påminner om Gregory Crewdsons verk. Blandningen av det mörka och det ljusa gör att det inte blir ointressant. Jag skulle gärna se en större utställning av Chehregoshas bilder i framtiden.

Efter fotomässan begav jag mig till Stockholms Fotoantikvariat, men det var tillfälligt stängt. Det stod en lapp om ”2 minuter” på dörren. Jag är dock allt för rastlös för att orka vänta så länge. Jag nöjde mig med att registrera var fotoantikvariatet är beläget för framtida besök och hastade vidare.

Dagen avslutades på Fotografiska. Det är verkligen ett vattenhål för fotografi. Varje gång jag besöker Fotografiska, lämnar jag byggnaden med nya intryck. På förhand var jag inte så intresserad av Nick Brandts animaliska bilder och avfärdade utställningen som djurparksdokumentär. Men när jag väl stod öga mot öga med verken ändrade jag inställning. Bilderna är fantastiska. Man behöver inte vara intresserad av vilda djur för att se bildernas skönhet. Det är närgångna bilder med en otrolig detaljrikedom. Det är nästan ett måste att se dessa i den storlek som visa på Fotografiska, för att se riktigt hur bra de är.

Den utställning som fångade den största delen av mitt intresse var dock Lowlands av Martin Bogren. Lowlands är en subjektiv skildring av ett barndomslandskap. Det är en otroligt inspirerande bildberättelse. Det var flera bilder som såg ut precis som jag önskar att mina egna bilder skall se ut. Otroligt vackert och samtidigt dunkelt. Jag stod länge i museets butik och fingrade på boken ”Lowlands”, innan jag begav mig hemåt tomhänt. En annan dag kommer den att inhandlas.

Att bara vara tyst.

Igår såg (hörde) jag delar av en föreläsning på kunskapskanalen. Kontentan var att den som avslöjar sin målsättning minskar chansen att komma i mål. Tydligen är det så att själva nämnadet av målet ses som ett steg mot målet och minskar kämparglöden. Man tror sig vara närmare målet än vad man egentligen är.
Osökt kommer jag att tänka på mina offentliga nyårslöften genom åren. Det är inte mycket som har uppnåtts. Jag talar om vad jag vill åstadkomma och känner mig nöjd med att offentliggöra mitt mål. Jag känner att jag utmanar mig själv och därigenom kommer en bra bit på väg. Sedan dör allting ut.
Ett annat exempel är skrivandet. Jag talar om att jag ska skriva en roman. Det har jag gjort i mer än tio år nu. Inte blir det någonting. Kanske ska jag helt enkelt bara lära mig att vara tyst och arbeta i lönndom.
Word count: 13712

Sauerkraut

Jag är inne i en krautrock period. Amon Düül II spelas flitigt. Jag fängslas av det opolerade uttrycket och lekfullheten. Ibland låter det surt. Och inte gör det någonting.