månadsarkiv: november 2010

Tidsuppfattning

För en tid sedan överhörde jag en konversation mellan några kvinnor. En kvinna i 18-årsåldern berättade att hennes förhållande hade tagit slut och att hon var nedstämd på grund av detta. En kvinna i 40-årsåldern frågade om det var ett långvarigt förhållande. Artonåringen svarade ”Ja, vi hade varit ihop i sex månader”. Det är intressant att se hur olika tid uppfattas, beroende på var i livet man befinner sig. För en artonåring är sex månader en evighet, medan det för en fyrtioåring är endast ett vingslag på en tusenmilafärd.
Jag ger mig själv tid i gåva. Det är dags för slutspurt i skrivandet. Jag återkommer till omvärlden i december. På återseende!

Associationslekar

Warlock

Warlock -> Doro (gemensam nämnare Doro Pesch)

Doro -> Secret Discovery (gemensam nämnare Tyskland)

Secret Discovery -> The Sisters Of Mercy (gemensam nämnare gothrock)


The Sisters Of Mercy -> Ofra Haza (gemensam nämnare Ofra Haza)

Ofra Haza -> Ofra Haza (gemensam nämnare Im Nin’Alu)

Ofra Haza -> Ofra Haza (gemensam nämnare 1978)

Ofra Haza -> Kurt Nilsen (gemensam nämnare ”hobbitlook” se 2:13 i föregående video)

Kurt Nilsen ->Lou Reed (gemensam nämnare Perfect day)

Sammanfattning: Det är en perfekt dag för musik.

Helsingfors

Nu är jag återigen på fast mark, även om jag fortfarande tycker att allting snurrar. Det var riktigt bra sjösjuketabletter som jag hade fått tag på. Båten gungade på ganska bra, men jag blev inte illamående. Enda bieffekten blev att jag somnade tidigt, så det blev inget rejält festande. Jag undrar hur groparna i havet påverkade akrobaterna som uppträdde ombord. Våghalsar kanske är vana vid vågor.

Helsingfors visade sig från en vindpinad och snöig sida. Kollektivtrafiken fungerade så där. All information om förändringar var på finska. Det var  bara att göra som alla andra. Om högtalaren sprutar ut en massa finska ord och passagerarna lämnar spårvagnen, så är det lika bra att lämna spårvagnen. Jag lyckades dock se att det fanns en hel del intressant arkitektur i helsingfors, uppblandat med poleninspirerade komplex. Centrum var i varje fall inte urblåst som i Stockholm. Det får bli en tur till Helsingfors, någon gång då vädret tillåter.
När världen slutar snurra blir det slutspurt i skrivandet. Så många ord och så lite tid.

På böljan den blå

Jag besökte Judiska museet tidigare idag. De har en utställning om Franz Kafka och Bruno Schulz. Kafka är en gammal favorit, men Schulz har jag inte läst någonting av. Det får det nog bli ändring på.
Just nu sitter jag i en hytta på Silja Symphony och spejar ut på böljan den blå. Eller böljan den svarta, som det borde heta vid den här tiden på året. Jag har planerat in den här resan bra. Det är stormvarning på Östersjön och väderleksrapporterna talar om vågor på 3-4 meter. Jag som blir sjösjuk av vågor på 3-4 millimeter. Jag har tagit en sjösjuketablett för alla händelser. Den har gjort mig lite dåsig, så det inplanerade skrivandet blir lidande. Vem hade kunnat tro att det skulle vara vinterstormar på Östersjön i slutet av november?

Offshore

Skrivandet går på sparlåga. Det är nästan som att huvudet har för mycket information för att pekfingervalsen ska gå som en dans. Med en rejäl slutspurt kommer jag kanske närmare målet, men jag är skeptisk. Jag för anteckningar vid sidan om. Skulle jag inte bli färdig i tid så är det inte hela världen. Jag är i varje fall på väg framåt i mitt skrivande.
För att motivera mig i mitt skrivande har jag bokat en tur med slagskepp till Finland. Allt sedan bokningen har jag börjat drömma om att jag är instängd i ett sjunkande skepp, utan möjlighet att ta mig ut. Jag måste nog sluta att titta på dokumentärer om Titanic.

Snuttifierat

Jag undrar hur det skrivna språket förändras av att vara utsatt för den snuttifiering, som härskar på exempelvis Facebook och Twitter. Det har blivit en sport att uttrycka så mycket som möjligt med så få ord som tänkas kan. En av få sporter som jag kan säga att jag behärskar. Begränsningen främjar kreativitet, på ett sätt som det rena tomma papperet inte mäktar med i all sin ödslighet. För mig är det betydligt enklare att skära ner text än att bygga ut. Att brodera ut texten känns nästan som att måla om en nyinköpt bil med roller. Det är mycket jobb för ett resultat som blir mindre tillfredsställande.
Igår sorterade jag mina gamla barnböcker för att se vad som eventuellt kan säljas. Då hittade jag ”Loffes långtradare” av Joe Mathieu. Det var min absoluta favoritbok som liten. Den håller fortfarande. Med vuxna ögon kan jag dock se att översättningen har sina brister, men jag gillar bokens format. Inte mer text än vad som krävs för att berätta den spännande historien.
Behöver jag tillägga att jag är lite trött på text och ord? Det är bara att kämpa vidare med att måla i ord till den sista timmen är slagen. Hur bilden ter sig då är ovidkommande, så länge den inte är en studie i vitt.

Anvil

1982-83 När jag gick i lågstadiet bytte jag till mig Anvils album Hard`n´heavy mot några Kalle Anka tidningar. Det var en bildvinyl. Omslaget som visas här bredvid var pressat på skivan. Mycket effektfullt. Jag hade aldrig hört talas om Anvil vid den här tidpunkten, men bilden var mycket tilltalande för en lågstadiepojke. Det här var mitt i min Kiss-period. Jag lyssnade nog på Anvil-skivan två gånger.
Någon dag efter bytet hämtade den tidigare ägare tillbaka skivan, när jag inte var hemma. Mina Kalle Anka tidningar såg jag aldrig igen. Jag har på omvägar dock hört att ingen undgår karma.

Nedan en inspelning från tiden då Hard`n´heavy var aktuell.

1992-1993 När jag gick i gymnasiet fick jag av en händelse en Anvil cd gratis i samband med andra inköp. Det var skivan Pound for Pound. Det var en billig skiva med trasigt omslag. Omslagsmålningen kändes vid den här tiden väldigt daterad och lämnade inga större avtryck. Vid den här tidpunkten lyssnade jag mycket på Death-metal och var på väg att upptäcka Black-metal. När öronen helst vill höra om satanism och ond bråd död lämnade Anvil mig oberörd. Jag lyssnade nog på skivan två gånger.
Jag sålde skivan till en klasskamrat för fem kronor, genom att säga att det lät ungefär som Metallica. Han höll inte med om det, efter att ha lyssnat igenom den hemma. Han behöll dock skivan och jag var fem kronor rikare. En riktigt låg summa även i dåtidens pengavärde.
Nedan en låt från Pound for pound, som i dessa dagar känns aktuell.

2009-10 är Anvil aktuella i dokumentärfilmen The story of Anvil. En film som har fått mycket uppmärksamhet. Man behöver inte vara intresserad av hårdrock för att se den. I går visades filmen på svt. Jag fällde någon tår och fick rysningar längs ryggraden. Fram till den 23e november finns den även tillgänglig på SVT Play. Jag ser nog på filmen två gånger. Sedan återgår livet till vardag, både för mig och för Anvil.

Jag undrar förresten om det är en tillfällighet att trummisen ”Robbs” fru ser ut som bandets sångare/gitarrist ”Lips”?

Hindersprövning

I helgen har jag försökt koncentrera mig på skrivandet. När jag var ner till affären för att handla registrerade jag inte ens om kassörskan var söt eller inte. Människor på vägen reducerades till väghinder och räknades bara i antal och storlek. Jag hade förmodligen kunnat går förbi en naken Samantha Fox utan att reagera. Trots denna massiva fokusering, skriver jag fortfarande erbarmligt långsamt.
Jag är lite skeptisk till min egen förmåga att få ihop 50.000 ord innan månadens slut, men jag skriver på. Varje ord tar mig närmare ett färdigt manus. Det är gott så. Oavsett hur många ord jag får ihop så är det mer än vad jag hade vid månadens början. Jag har inte heller gett upp. Vilken dag som helst kan orden börja rinna i väg. Det finns exempel på människor som har skrivit ihop merparten av orden under de sista dagarna. Det är inte omöjligt. Jag brukar dessutom arbeta effektivare precis innan deadline.
Åter till hinderbanan.

Att skriva det jag vill läsa

Jag fick hem ett paket från Adlibris igår. Det var boken ”No plot? No problem!” av Chris Baty. Det är en guide till hur man skriver 50.000 ord på en månad. Precis vad jag behöver just nu. Det finns en del bra tips. Jag fastnade för tipset att skriva det man vill läsa. Det föreslås att man ska göra en lista med saker som man gillar respektive ogillar i böcker, för att kunna undvika att få med sådant man själv tycker är tråkigt. Intressant.
Själv gillar jag att som läsare bli lurad. Jag gillar böcker som kräver ett visst tankearbete och har ett högtravande språk. Handlingen får gärna utspela sig i olika tidsperioder. En optimal läsupplevelse borde vara en historia av Jean Bolinder, skriven med Hjalmar Söderbergs språk. När jag skriver blir det dock en egen historia med ett eget språk. Förhoppningsvis.
Jag befinner mig i en process att ge huvudpersonen en hobby som kan driva handlingen framåt. Det lutar åt fågelskådning och/eller fotografi, då jag redan har nosat på dessa områden i mina två examensuppsatser.
Nu tänker jag koppla ner mig från internet för helgen och ägna mig åt skrivandet. Jag återkommer kanske på måndag.