månadsarkiv: oktober 2010

Trettio dagar och trettio nätter

Igår berättade jag om min aversion mot tävlande. Idag tänkte jag berätta att jag ska vara med i en tävling. Jag har tydligen inga skrupler alls. I Amanda Hellbergs blogg läste jag om National Novel Writing Month. Det är en sorts tävling som handlar om att under november månad skriva en ”novell” (roman på svenska) på 50.000 ord (c:a 175 sidor). Den som blir klar i tid vinner och vinsten blir ett ”färdigt” grovmanus. Den som inte blir klar i tid förlorar ingenting. En typ av tävling som jag inte är främmande för.
Det är mycket text som skall till och jag har alltid haft problem med att få till textmassa. Det har varit till stor nackdel både i mina studier och i det egna skrivandet. Jag sitter och vrider på meningarna medan tiden rusar ifrån mig. Jag tror aldrig att jag har lämnat in en akademisk uppsats i rätt tid. Skam till sägandes har jag fortfarande två uppsatser som väntar på färdigställande. En C-uppsats i psykologi som förmodligen aldrig kommer att se dagens ljus och vårens D-uppsats i etnologi som förhoppningsvis kan färdigställas. Däremot är jag väldigt bra på att redigera färdig text. Vilket har förfärat mina tidigare medstudenter, då jag har gått hårt fram med rödpennan över deras alster. Nu ska jag förhoppningsvis få ihop så pass mycket text att jag kan redigera mig själv. Det kommer nämligen att krävas att jag pinnar på vid tangentbordet. Jag kommer inte att ha tid att klura på meningar under skrivfasen, om jag ska hinna bli färdig på fyra veckor.
Nu vid midnatt startar det hela. Jag kommer dock att sätta igång först vid frukosttid i morgon. Jag behöver tid att rensa hjärnan. Om allt går som planerat blir jag relativt osynlig den närmaste månaden. Samtidigt kan det här vara den knuff jag behöver för faktiskt att färdigställa någon av mina idéer. Nu kör jag. Wish me luck!

Det pedagogiska experimentet

När jag gick i lågstadiet var min årskull indelad i tre klasser; A, B & C. De tre klasserna tilldelades varsitt klassrum, som markerades med olika färg. A var röd, B var grön och C var gul. Skoldagen började med en gemensam morgonsamling i vilken vi barn fick sitta i rader på golvet och höra våra lärare spela piano. Det var ingenting konstigt med det. Det var långt innan tv-programmet idol tog hand om alla artistaspiranter.
Av någon anledning var dock utbildningen prestationsinriktad. De tre klasserna delades upp efter prestation i olika ämnen. I exempelvis matematik placerades de högpresterande barnen i grönt klassrum, medelmåttorna i rött klassrum och övriga i gult klassrum. Jag har alltid varit en medelmåtta och placerades följaktligen i rött klassrum. Jag undrar om det var nu som vi fick lära oss att vi skulle ”kunna allt som ett rinnande vatten”, eller om det uttrycket kom in senare? Hos mig är kunskap mer som en uppdämd flod som sakta har sinat.
Nåväl, undervisningen i matematik kom att koncentreras till multiplikationstabellen. Vi elever fick ett blad med uppgiter för varje gångertabell som skulle klaras av inom en bestämd tid. Jag har alltid haft problem med att multiplicera på beställning. Speciellt sjuans tabell var svår. Jag tragglade med den hemma, men det var omöjligt att klara av den inom den bestämda tiden. Då jag inte klarade av sjuans tabell blev jag degraderad och fick flytta till gult klassrum. Det var en enorm chock att tvingas dela rum med de elever som inte riktigt hade klurat ut sitt eget namn ännu och som hade vissa koncentrationssvårigheter. Vad jag vet har det dock gått bra för dessa senare i livet, så det var nog bara en tillfällig platå. Jag blev sittande i det gula klassrummet fram till det att jag kunde rabbla sjuans gångertabell utantill. Då blev jag åter uppflyttad till rött klassrum.
Enligt lärarna var detta en förberedelse inför högstadiet, då all undervisning skulle ske på detta vis. Varken elever eller föräldrar var helt med på noterna och upplägget skrotades inför mellanstadiet. Efter min kamp mot klockan i lågstadiet blev jag väldigt negativt inställd till tävlande och undviker det i möjligaste mån. Jag låter bli att utsätta mig för situationer som kan innebära ett nederlag. Det kan yttra sig så att om någon annan visar intresse för en kvinna som jag är intresserad av så lägger jag ner mitt fjäderspel direkt. Om man inte ger sig in i leken behöver man inte leken tåla, och en fråga som aldrig ställs får aldrig ett nej till svar.
Man kan i och för sig fundera på vad som sker om man stöter på någon på krogen och får ett nej. Blir man då tvångsförflyttad till närmaste korvkiosk?

Livets Nödtorft

Jag begär inte så mycket mer än mjöl och potatis. Kanske lite bröd och pålägg. Mer än så begär jag inte. Tomatpuré och pizzaost. Kanske några riskakor. Lite olivolja. Mer begär jag inte. En burk feferoni. Lite läsk och någon förpackning med glass. Det är väl inte för mycket begärt?

Idag kostade mitt begär 184:58 kr.

Det var lite mycket begärt.

Dialektor (Dialektik II)

Det är intressant att se hur ens egna fördomar avspeglas i språket och synen på dialekter. Länge kopplade jag samman skånska med en däst självgodhet. Det kan kopplas till ett överintag av Edvard Persson-filmer i ungdomen. En i grunden positiv erfarenhet, men efter att ha sett dramatiseringen av Edvard Perssons eget liv infann sig en mättnad. På liknande vis kopplades göteborgska ihop med goa gubbar, efter ett rikligt intag av Albert & Herbert. Detta även om göteborgskan talades av sprutnarkomaner på spårvagnen mot Mölndal. De var goa gubbar punkt. Jag blev bekant med en tjej som pratade skånska. Eftersom hon var trevlig och bra på alla sätt och vis, förändrades även mitt förhållande till den skånska dialekten. Skånska blev någonting trevligt att se fram emot.
Det finns flera exempel på hur det positiva känslor för en person sprider sig som ringar på vattnet. Jag har märkt att det inte behövs mer än en viss likhet med en person som jag tycker om, för att en ny bekantskap skall tas emot positivt. Det kan röra sig om en subtil utseendemässig likhet, eller någonting annat som slår an en sträng. Jag har funnit en del likheter mellan kvinnor som jag genom åren har funnit attraktiva. Kvinna A kan ge en första positiv impuls, som sedan återkommer när kvinna B har liknande form på sina ögon exempelvis. Eller pratar med samma dialekt.
På liknande vis kan negativa känslor för en person sprida sig via gemensamma egenskaper. Det kanske är omöjligt att gå in i ett mänskligt möte, utan att tillskriva den man möter en rad egenskaper, baserade på ens tidigare erfarenheter, men man kan vara medveten om att man gör det.
Och undvika Edvard Persson-filmer.

Dialektik

Den senaste tiden har jag vid ett flertal tillfällen placerat min blick i ett norskt forum på internet. Vilket forum det rör sig om är i sammanhanget ointressant. Intressanta trådar läses igenom. Det norska skriftspråket är i sig inte något problem att dechiffrera. Vissa ord och uttryck går över mitt huvud, men helhet går att utläsa. Till min förvåning hittar jag dock, i en av trådarna, en tillsägning från moderatorerna att det inte är tillåtet att använda dialekt i forumet. I reglerna för forumet finns angivet att de språkformer som är tillåtna är bokmål, nynorsk och engelska. Som tillägg får personer med svenska eller danska som modersmål använda det som skriftspråk.
Det finns många intressanta tankegångar. Man kan fundera på varför det krävs två olika norska språk, då bokmål och nynorsk skiljer sig en del åt. Man kan även fundera på varför man vill skriva på dialekt. I svenska forum har jag inte sett till något utbrett bruk av dialekt. Här är det i stället mer vanligt att 99% av brukarna har dyslexi, vilket inte får kritiseras, då det är en sjukdom. Det är ganska fantastisk ändå att alla personer med läs- och skrivproblem hittar ut till alla dessa forum. Det måste vara flera hundra procent av de som verkligen är drabbade av dyslexi som är aktiva på internet. Eller kan det vara så att vi ser framväxten av ett nytt förslappat språk, nysvenska? Jag är skeptisk till kommunikation som enbart kan uppfattas till fullo av sändaren.

Jag lät det vara

Jag hade tänk skriva ett långt inlägg om hur mina använda näsdukar ser ut och hur jag doserar min alvedon, men sedan insåg jag att det inte ens intresserar mig. Så jag lät det vara.