månadsarkiv: juni 2010

Stepp buy stepp

Jag kom. Jag såg. Jag segrade. Jag gick. Jag såg. Jag segade. Jag kom. Jag gås. Jag stegade. Här gås. Herr gås.
***
Jag är numera innehavare av två par nya glasögon och ett par nya sommarskor. Tillbaka på ruta ett.

Bostaden ger existentiell ångest

Klockan hade med god marginal passerat 22, när jag närmade mig bostaden. Det var dagen innan midsommarafton. Av gammal vana tittade jag på namnskylten i porten, på jakt efter mitt namn. Det fanns inte där. Jag tittade en gång till. Det fanns fortfarande inte. På platsen där mitt namn borde stå fanns ett annat namn. Ett okänt namn.

Samma okända namn fanns uppsatt på postfacket. Jag provade min nyckel. Den passade. Posten i facket var adresserad till mig, men någon annans namn stod på namnskylten. Jag vandrade upp i byggnaden.

Utanför min dörr fanns en namnskylt. Det var inte mitt namn som var placerat på skylten. Försiktigt förde jag in dörrnyckeln och öppnade dörren. Jag hade inte blivit förvånad om jag hade stigit rakt in i den okända personens bostad. Nu var det min egen bostad jag klev in i, även om alla namnskyltar berättade en annan historia. Det är obehagligt att behöva känna sig som en inbrottstjuv i sitt eget hem. I posten låg ett meddelande från Bostaden. De ville avflyttningsbesikta lägenheten någon dag senare. Avflyttningsbesiktning en månad innan avflyttning?

Klockan hade passerat kontorstid och almanackan förkunnade att det skulle dröja ett antal dagar innan det återigen var kontorstid. Jag förväntade mig hela tiden att den okände personen skulle dyka upp och hävda sin rätt till min bostad. Någonting var riktigt fel, men var låg felet och hur skulle det åtgärdas saknades svar på. För en person som redan tidigare går omkring med negativa tankar, var detta ingen trevlig situation.

Måndag morgon innebar telefonsamtal. Namnbyte är misstag som skall åtgärdas. Tidig avflyttningsbesiktning är bovärd som vill åka på semester. Lugnare är undertecknad som vill slippa existentiell ångest.

Hellfest del 4

Temperaturen var minst sagt växlande på området. På nätterna huttrade man i utkylt tält, medan dagtid nyttjades till att svettas i bastuliknande omgivning. Ibland var det som att vrida på ett värmereglage när solen gjorde sitt intåg. Temperaturen växlade blixtsnabbt.

Den tredje dagen inleddes med Sabaton. Jag hann lyssna på tre låtar medan jag stod i bankomatkön på området. Sabaton hade nog minst publik av de band jag såg och det var inte riktigt min grej. Med plånboken fylld av euro gick jag och tittade på Ex deo i stället.

På papperet lät Ex Deo intressant, men i verkligheten var de ganska ointressanta. Jag flyttade snabbt mitt fokus mot extreme market och kollade in bdsm utrustning och diverse klädesplagg i stället. Det blev dock inga inköp. Nästa band att beskåda blev Eluveitie.

Det är väl alltid trevligt med lite volkmusik och Eluveitie verkade ha publiken i sin hand. Efter Eluveitie knallade jag bort för att se Decapitated. Tältet var proppfullt med folk så jag hörde bara en låt innan jag gick vidare till andra äventyr. Nästa band blev Ensiferum.

Ensiferum var en av höjdpunkterna på festivalen. Det var fartfyllt, trots bruket av kilt. Framför mig stod en kvinna 50+ som headbangande genom hela deras konsert. Kul att se. Sedan var det dags för UDO DIRKSCHNEIDER!

Udo är Udo och man vet vad man får. En tysk liten gubbe med speciell röst. Lite som iprenmannen. Tyvärr missade jag Udos ”meet and greet”. Jag hade verkligen velat ha hans autograf i pannan. Jag lyssnade på några låtar med Saxon och Behemoth innan det var dags för nästa begivenhet; Katatonia.

Jag har sett Katatonia live tidigare och jag tyckte nog att de var bättre då. Samtidigt måste jag nog säga att publiken på Hellfest var den bästa jag någonsin haft äran att tillhöra, vilket har gjort alla konserter till starka upplevelser. Efter Katatonias spelning blev det matpaus. Antagligen någon torftig fransk kebab.
Tillbaka på området blev det några doser Exodus, Nile och Motorhead innan festivalens riktiga käftsmäll Doom.

När Doom väl kom igång var det som att bli slagen i ansiktet med en uppblåsbar barbara. Tungt, men inte helt oangenämt. Det var ett rejält tryck. Precis som på nästa spelning.

Jag undrar om inte Slayer hade störst publik på hela festivalen. Det var i vilket fall den konsert som jag hade svårast att se. Slayer tillhör de band som ALLTID är bra live. Den här kvällen var inget undantag. Kiss hade mindre publik, för där kunde jag komma riktigt nära scenen.

Det var en upplevelse att se Kiss. Kiss var bandet alla skulle lyssna på när jag gick i lågstadiet. Det är ungefär hundra år sedan nu. Det märktes ibland på Kiss. Paul Stanley lät som en gamnmal tant när han pratade med publiken mellan låtarna. Inte direkt bra.
Jag passade på att se lite Bloodbath.

Blanda Katatonia och Opeth och du får Bloodbath. En kul spelning, med kul mellansnack. En bra avslutning på Hellfest helt enkelt.

På natten följde jag med våra franska grannar och festade. Det var troligast att om någon skulle trilla över våra tält så var det dem. Det hade de gjort tidigare nätter. Ingen mening att gå och lägga sig själv innan de hade däckat, med andra ord. Jag hade trevligt och blev bjuden på både sponken och jazztobak. Vad jag tackade ja till förtäljer inte historien. När metal corner skulle stänga fick fransoserna spel och började slå på föremål och skandera ramsor. En av de franska grannarna översatte ramsan åt mig, men jag har glömt bort vad det var nu. Vi blev utpuffade från metal corner, men oväsendet fortsatte utanför. Folk slog på oljefat och skanderade ramsor. Jag frågade en av de franska grannarna om sådant här brukade resultera i någon förändring. Han skrattade bara och sa ”no”. När folkhopen skulle bränna engelska flaggor på campen gick vi tillbaka till våra tält. Vi pulade in de två fullaste fransoserna i ett litet enmanstält. Inte utan protester. Några timmar senare var det fortfarande väldigt mycket liv på den andra sidan campen. Det blev dags att bryta upp och bege sig hem. De stackars portugiserna skulle åka först vid 10 och därefter sitta 24 timmar på buss. Inte avundsvärt.

Resan hem gick relativt smärtfritt. Jag somnade på diverse ställen och vi fick nöjet att träffa på två personer som passade in på den fördomsfulla bilden av griniga fransmän. Roligt på en låg nivå.

Hellfest del 3

Morgonritualen på Hellfest bestod i att gå till Stormarknaden bredvid området och inhandla föda. Det kunde vara rejält många svartklädda personer vid stormarknadens öppnande. I huvudsak inhandlade jag drycker och vacuumförpackade smörgåsar av Pressbyråsnitt. Det fanns även gott om förtäring på området, men nutellasmaksatt crepe testades bara en gång, då priset var satt till 3 euro. Kebaben på området var förpackad i ett typiskt torrt franskt bröd och toppad med ”frites”.

Den andra dagens första band skulle ha blivit Count Raven, men de hade ställt in. Jag minglade i informationen och frågade om de hade fått in ett par glasögon och en sko. Det hade de inte. Nästa band jag skulle se var Atheist, men de var ersatta av Sadist. Ironiskt.

Sadist blev trots allt en positiv överraskning, då de spelade den typ av tekniska metall som jag var ute efter. När jag missar Cynic på Metaltown och Atheist missar mig på Hellfest, får man väl anta att Sadist är ett hyffsat alternativ. Sedan blev det mjukare tongångar med Nevermore.

Nevermore är den typ av band som jag borde tycka om, men det känns som att alla bra beståndsdelar tillsammans bildar ett ”huh?”. Det är som att lyssna på radio. Ibland kommer det något bra, men i huvudsak brusar det mest. Jag återgick till hårdare tongångar och Dark funeral.

Dark funeral hade bättre ljud än då jag hört dem tidigare och sången lät inte lika ansträngd. Jag struttade runt lite i tältet och njöt innan jag förflyttade mig ut på området. Från stora scenen hördes Slash spela Guns n roses klassiker. Ingenting jag fördjupade mig i. Candlemass var mitt nästa mål.

Det var första gången jag såg Candlemass live, trots att jag har lyssnat på dem sedan slutet av 80-talet. Det ger lite mixade känslor. Robert Lowe har en bra röst och har hyffsad kontakt med publiken. Tyvärr försvinner sången i mixen den här gången. Dessutom känns det konstigt att höra de gamla favoriterna med nya sångmelodier. Jag föredrar nog Messiah och förflyttar mig till en annan favorit från 80-talet.

Twisted Sister ser jag som en ren kuriositet. Det är kul att se dem live, men Dee Snider framstår som lite gay. Det kanske inte är konstigt att man ser många metrosexuella killar iklädda damunderkläder eller mankinis på området. Jag är skeptisk. Jag ser Discharge i stället.

Discharge verkade hungriga, trots att de har hållit på i tusen år. Efter en dos Discharge tittade jag ytterst lite på Immortal. Det är inte riktigt min thekopp. Dessutom hade jag ställt in mig på att se My dying bride som spelade ungefär samtidigt.

My Dying Bride var ännu ett av de band som jag har lyssnat på i evigheter, utan att tidigare ha sett live. Det var en stor upplevelse. MDB passade på att spela den första låten som de någonsin skrev. I cateringområdet såg jag senare deras vackra (kvinnliga, för säkerhets skull) bassist. Ibland borde man vara mer framåt. Nu nöjde jag mig med att gå förbi på en armlängds avstånd. Ingen direkt stalkervarning på det. Resten av kvällen spenderades med att se snuttar av Alice Cooper, Fields of the nephilim och Carcass. Jag fick höra de låtar jag ville höra.

Eftersom jag hade förlorat mina vanliga glasögon kvällen innan fick jag gå omkring i mina slipade solglasögon, även efter mörkrets inbrott. Jag mötte lite konstiga blickar när jag stötte ihop med folk i nattens mörker. De måste ha trott att jag försökte vara ball eller någonting. I övrigt tillbringades nätterna i huvudsak med att diskutera fotboll och sådant med fulla fransmän och portugiser.

(mer kommer i del 4)

Hellfest del 2

Den första egentliga festivaldagen började för min del med Urgehal.

Urgehal levererade ett hyffsat sett. Möjligen färgas omdömet av att de var först ut. Det var lite problem med ljudet, men det vägdes upp av den entusiastiska publiken. Efter en dos svartmetal begav jag mig mot de stora scenerna och vände blicken mot Crowbar.

Crowbar körde de låtar jag ville höra. Kanonljud. Anneli kollade också på Crowbar. Sedan försvann vi åt olika håll igen. Jag hamnade i det tält där Sigh spelade.

Jag hittar ingen film från Sighs framförande, men det var en upplevelse. Tänk japansk svartmetall med kvinnlig saxofonist/sångerska klädd i änglavingar. Det kan aldrig vara fel. Nästa band blev Necrophagist.

Necrophagist hade, som i princip alla band, äckligt bra ljud när de spelade för ett fullpackat tält. Mellansnacket var dock det tråkigaste jag någonsin hört. De hade lika gärna kunnat spela i en gymnastiksal i Säffle och kört samma standardfraser. ”Helloooo säääffleee”…

Efter Necrophagist tog jag en paus i tältet. När jag kom tillbaka till området upptäckte jag att Finntroll var mitt uppe i sitt framträdande. På avstånd hörde jag Trollhammaren.

Det visade sig att något annat helt värdelöst band hade blivit försenade och bytt speltid med Finntroll. Riktigt irriterande då Finntroll var ett av de band jag verkligen ville se. Jag intalade mig att de nog inte var så bra live ändå. Surt sa räven om rönnbären. Jag tröstade mig med Kampfar.

Kampfar var bra, men jag störde mig på att de körde två intron från första skivan, utan att spela själva låtarna. Irriterande. Lysande interaktion med publiken genom hela spelningen. Nästan lite för mycket interaktion. Man kan få träningsvärk av att vifta för mycket med näven.

Efter Kampfar blev det en paus. I pausen inmundigades alkohol och minglades med andra svenskar. Jag blev glad. Som vanligt pratade jag mycket, utan att säga någonting. Sedan blev det Watain.

Om jag ska vara ärlig, minns jag inte mycket av Watains framträdande. Jag hamnade långt fram. Vid något tillfälle märkte jag att min sko föll av. Jag fick på mig skon igen. Dagen efter märkte jag att det var någon annans sko jag hade fått på mig.
När röken hade lagt sig hade jag även förlorat mina glasögon och min plånbok. Plånboken fick jag tillbaka medan jag diskuterade med en av scenarbetarna. Vittjad. Det saknades 30 euro, 40 kr och två ICA-kuponger. Turligt nog låg visa-kortet kvar. Efter detta spenderade jag tid i informationen. Mycket trevliga människor både där och vid scenerna, men inte till stor hjälp.
Anneli fick hjälpa mig till Ulver, då jag var hyffsat svagsynt utan glasögon.

Det var kul att uppleva Ulver. Jag har fått intrycket att de inte uppträder live så mycket. Ulver live innefattar så mycket mer än bara ett framförande av musik. Det är som att dricka sig full hos någon man tycker om, samtidigt som denne spelar bra musik och visar sina semesterbilder. Intressant. Efter Ulver stod the Devils Blood på programmet.

Jag hamnade längst framme vid scenkanten och ändå såg jag inte så mycket. Jag noterade att gitarristen verkade vara en lönnfet 40-åring och att det blod de smetat in sig i gav en unken atmosfär. Jag gillar hur hela framträdandet var en ritual, utan publikinteraktion.

Kvällen avslutades med Marduk, tror jag. Men för all del, jag kan ha fel.

Marduk hade bättre ljud än när jag såg dem i Umeå, men jag såg ändå inte hela showen. På väg till tältet hörde jag Biohazard från den stora scenen, men det ignorerade jag helt.

(Mer kommer i del 3)

Hellfest del 1

På något vis blev det bestämt att jag skulle tillbringa tid i den franska utmarksorten Clisson med Anneli. Hellfest stod på programmet och planeringen var minutiös. Bussresa bokades med Festivalbussen flera månader i förväg. En bussresa på 36 timmar avskräckte inte. Tydligen var vi de enda som tänkte så, för resan blev inställd kort innan avfärd. Ombokning skedde till flyg och tåg. Till en något högre kostnad visserligen, men med ungefär 24 timmar kortare restid. Trots inlagda pauser på 3 timmar här och var.
Resan till Clisson gick bra. Jag fick sitta bredvid en fransk tant på tåget. Utsikten kan närmast liknas vid Uppsalaslätten, fast större. Relativt ointressant. Sista biten mellan Nantes och Clisson fick vi prova på att leka sillburk. Det var inte mycket utrymme i det tåget. Clisson såg ganska franskt ut och man väntade sig nästan att någon karaktär från ”Allå allå emliga armén” skulle visa sig. Det gjorde de aldrig. Via vandring hamnade vi på festivalområdet. Tälten restes mitt i en portugisisk koloni. Vi hade portugiser åt all håll och kanter.
I ett litet tält, strax bakom mitt tält, bodde en kufisk figur som påminde om den efterblivna assistenten i Amelie från Montmartre, både till utseende och sätt. Han missuppfattade var jag kom ifrån och började berätta om sitt Schweiziska favoritband Samael, innan han fortsatte med att prata portugisiska med mig. Ett språk som jag inte behärskar. På nätterna kunde man genom tätduken höra hur han väste ”fuck you” för sig själv och ifall man tittade ut ur sitt tält så stod han ofta en bit bort och glodde. Det var nästan så att man förväntade sig ett besök av en knivdåre under natten.
Den första kvällen avslutades för min del med en burlesque striptease. Jag behöll kläderna på. Det var professionella kvinnor med glimten i ögat som klädde av sig. Samt en överförfriskad yngling från publiken. Han blev nedkastad från scenen två gånger. Det blev inte damerna. Det var kul att få se en bra striptease. Till skillnad från de dystra öststatsföreställningar som man är van vid. Strip utan tease är bara tråkigt.
(Mer kommer i del 2)