månadsarkiv: januari 2009

Johan Theorin – Skumtimmen

Det är med viss ängslan jag närmar mig Johan Theorins debutroman och det är ängslan av helt fel orsaker. Jag är helt enkelt orolig över att mina förväntningar på Skumtimmen ska vara för höga. Från alla håll och kanter har det haglat lovord. Kan romanen leva upp till förväntningarna?

Ett barn försvinner spårlöst i dimman. Det ska dröja tjugo år innan gåtan får sin lösning. En ökänd ensling tros ha svaret på gåtan. Problemet är att han dog många år innan barnet försvann. Ändå finns det de som menar sig ha sett honom vandra på alvaret i skumtimmen.

Romanen utspelar sig i huvudsak på Öland. Det handlar dock inte om det Öland som turisterna vanligtvis möter. Jag kommer på mig själv med att låta tankarna fara in på sidospår medan jag läser om Ölands smalspåriga järnväg och annat som för mig är helt främmande. Nyfikenheten stegras och jag vill veta mer. Berättelsen utspelas i skilda tidsepoker. Någonting som alltid går hem hos mig. Det måste till en riktigt dåligt skriven och berättad historia för att jag ska låta bilan falla och dålig är inte ett ord jag associerar med Skumtimmen. I det stora hela får jag säga att förväntningarna infrias. Det finns små saker som jag irriterar mig på, men dessa är så små och besynnerliga att jag ändå varmt rekommenderar Skumtimmen för enskild läsning i ensligt bo.

Köttmarknad

För ett tag sedan fick jag en länk till en internetsida med ryska singelkvinnor. Den skickades av en kompis som får vara anonym. Hon anser väl att jag är i behov av en rysk vän, som inte förstår vad jag säger. Av nyfikenhet tittade jag igenom sidan. Det finns många vackra kvinnor. Man läser deras yrkestitlar och går vidare och ser de lättklädda bilder som presenteras. Det hela känns lite desperat. När jag ser flickor på 19 år som säker efter män i åldern 25-75 kan jag inte låta bli att tänka på guldgrävning. Utan att vara allt för cynisk antar jag att en fattig svensk student inte står överst på önskelistan.

Franska favoriter del 2

En sångare, klädd som vore han statist i Star Trek, dansar twist med lättklädda damer i en snötäckt skog och framför en franskifierad version av Everly Brothers – made to love. Hur kan man inte älska Claude Francois med Belles Belles Belles från 1962?

Så går en dag

Seminariet om Faucault och Bourdieu blev mer en föreläsning. Lika gott var det då jag ändå är en zombie om jag inte får mina 20 timmar sömn om dygnet. Väl hemma igen har jag mest lunkat fram och tillbaka mellan kylskåpet och datorn. Ingenting spännande. Resåren i kalsongerna var lite lös, men jag lyckades förebygga katastrof genom att röra mig långsamt. Det känns ganska onödigt att berätta om sådant egentligen. Man vill ju inte skryta över sin förmåga att reda ut trassliga situationer. Nu skriver jag ingenting mer. Tysta leken börjar nu.. nu.. jäklar.. nej nu!